Modernism

Ja, lite tidigare än beräknat var han. I drygt tre veckor nu har jag varit moder åt en liten Melker. Han tittade ut den första oktober, och han känns redan helt självklar i vårt liv. Visst, hela livet kan kännas uppochner då och då, men det är verkligen fantastiskt. Det är det.

Förvandling

Vi omorganiserar och vi rensar. Vi gör oss av med saker som vi klarar oss utan och lämnar bort saker som någon annan skulle kunna tänkas behöva. Vi skapar struktur och ordning, bakar bröd och lagar mat som vi lägger i frysen, tar tag i saker. Jag vet inte om det är ett allvarligt fall av boande, eller om det bara är min och Timmys ordningssamma sida som behöver få utlopp, men ordning blir det. Om en månad eller så har vi planerat att vi ska ställa i ordning en hörna för det lilla livet som ska flytta in här.

Det är påtagligt att någonting nytt börjar. Det kanske kan behövas.

(Men givetvis är det otäckt. Kroppen förändras, även om jag tack och lov verkar få en väldigt liten mage. Tydligen går många ner i vikt fort och mycket om amningen fungerar, och jag kan ju inte låta bli att hoppas på att det ska hända mig också, och att jag ska bli smalare än jag var innan graviditeten. Och så ska jag väl inte tänka, men det är svårt att låta bli.)

Att falla

Helt plötsligt smyger ångesten sig på titt som tätt. Ibland vet jag inte ens varför. Det blir bara kaos i huvudet och jag sitter med tom blick och hyperventilerar i ett hörn av badrummet, tills Timmy knackar på och undrar vad jag håller på med (och till slut låser upp dörren utifrån och hittar mig där i hörnet). Det är massor av minnen som tränger sig på. Inte minst känslominnen. Jag bara kastas in i en känsla det var många år sedan jag kände, och jag kan inte stå emot den kraften utan faller. Hårt.

Jag tror att det delvis är den där känslan av tomhet, ensamhet och otrygghet. Den där känslan som grundar sig i att det bara finns två människor och en katt, i hela världen, som utgör ens grundtrygghet.

Nu är det några år sedan och jag är tryggare nu, men jag tror att jag behöver gråta några av de där tårarna jag höll inom mig då.

Produktivitet

Idag har vi städat. Jag har tjatat i många dagar på att det måste städas – jag blir lugnare i själen när det är städat – och idag tog vi tag i saken. Jag orkade med halva städpasset innan ryggen gav upp. Älsklingen städade klart. Sedan fick jag lite lugn inombords, och kunde till och med måla lite.

Olämpligheter

Det är lustigt hur en del människor kan få en att må så fruktansvärt dåligt varje gång man träffar dem.

Shanghai

Nu är vi sedan en knapp vecka hemkomna från Shanghai, där vi tillbringat två veckor. Kina var spännande, men varmt och blött vid den här tiden på året.

Det har börjat bli stökigt i huvudet igen, för övrigt. Jag drömmer konstiga och otäcka drömmar, och minnen från hela mitt liv anfaller. Det kanske är normalt att det blir så när man ska sätta en ny till världen, men det är jobbigt.

Hemligheten

Okej, det här är alltså skälet till nästan tre månaders frånvaro:



Någon gång runt tjugoförsta oktober beräknas lillskatten titta ut. Jag tänkte återvända till den här bloggen redan nu.

Skattens älskade fader bloggar han också, för övrigt, på http://manskablifarsa.blogspot.com.

Hej igen

Just nu leker livet. Framtiden känns nära nu. Jag behöver inte svälta (eller jo, det behöver jag, men andra saker är mycket viktigare).

Ilska

Jag har en lärare som jag krigar mot just nu. Eller, egentligen är det hon som krigar mot mig. Det framgår med all önskvärd tydlighet att hon inte tycker om mig, och hon beter sig hemskt märkligt. Det märker de andra i gruppen också. Hon hävdar att jag inte har gjort redovisningar som jag har gjort (med gruppen som vittnen), hon skäller för att jag inte antecknar på lektionerna (det måste väl ändå vara mitt val?), och hon säger så mycket kränkande saker. Hon är av någon anledning verkligen elak mot mig.

Jag trodde att det skulle bli bättre, ju äldre man blev och ju högre upp i utbildningssystemet man kom. Nu är jag 21 och pluggar mitt tredje år till musiklärare, och jag blir behandlad som ett småbarn. Det är krig som aldrig går att vinna. Vi står alltid i underläge eftersom det är de som sätter betygen och därmed avgör vår rätt till studiemedel. Det är bara att hålla käften och göra lärarna nöjda, även när de har fel. Det känns hemskt och jag hatar det.

Och någonstans undrar jag om det inte är ganska sunt att reagera när folk trampar på en. Nu är energin nästan slut och det känns inte kul att gå till skolan, men jag vill inte låta henne vinna. Jag har nog så pass mycket respekt för mig själv att jag inte orkar sitta och ta emot när hon slår sönder all min lust till sången, musiken, undervisandet och skolan.

Framförhållning

Jag börjar en och en halv månad i förskott komma in i den där oron som för min del kännetecknar senvintern. Jag är mer stressad än på länge (okej, i somras då, men det var ett specialfall) och blir tokig när finaste Ture gnyr nedanför soffan och vi inte vet vad han vill. Skolan är inte kul, jag blir totalknäckt av en lärare och jag lever för mina lediga måndagar. Jag mår illa nästan hela tiden, men försöker att inte tänka så mycket på kroppen. Allt går att få ångest av. Maten är inte kul, framtiden är för nära och nuet är för kort. Jag är rädd att jag inte kommer att kunna leva det liv jag alltid har drömt om, och jag vet inte hur jag ska kunna ordna upp mitt liv.

Samtidigt har jag allt jag behöver. Jag har hittat ett hjärta att bo i och ögon att drunkna i.

Självbedrägeri

Jag läste nyss ett blogginlägg från en anorektiker som har skrivit om hur fånig hon känner sig när hon hela tiden gnäller inombords och tror att hon är tjock, och hon alltid motbevisas. Och så tänker jag, sluta gnäll smalis – det finns folk som är tjocka på riktigt.

Familjen

Fram tills jag var elva år bodde jag i Skälby i Järfälla. Familjen var en typisk kärnfamilj med mamma, pappa och två barn (det skulle vara vovven som saknades, då). Sen kom den där dagen. Jag var tio år och min syster var nio. Mamma stod i badrummet på morgonen och uppmanade oss att gå direkt hem från skolan och inte ta med några kompisar hem. Jag tyckte att hon var konstig – vi brukade nästan aldrig umgås med någon efter skolan – men mamma sa att hon skulle berätta något.

Jag gick hela dagen och förberedde mig på att någon hade dött. Jag funderade på om det var min mormorsmor eller kanske min farfar som hade dött. Och så kom vi hem. Mamma sa att vi kunde ta på oss mjukisbyxor och sätta oss i soffan. Jag frågade om det var något roligt hon skulle berätta.

Och sen berättade hon att de skulle flytta isär. Det slog ner som en bomb, och den natten kunde jag inte sova. Dagen efter grät jag hela dagen.

Vi flyttade till Jakobsberg, mamma, syster och jag, strax efter att jag fyllt elva. Pappa flyttade till Kallhäll och vi skaffade katt. Livet började spåra ur. Pappa träffade en ny tjej och sålde huset i Kallhäll. Mamma träffade så småningom en ny man och flyttade inofficiellt till Uppsala.

När jag var femton bodde jag och katten och syster min kvar. När jag var sjutton var katten tvungen att flytta, för mammas man var allergisk. När jag var arton och precis börjat musikhögskolan flyttade mamma tillbaka, med sin man, och jag flyttade ut. Jag vet inte hur mycket till familj det var, egentligen.

Första kärleken

Det här är nog allt jag har att säga till dig. Jag ångrar inget annat än hur illa du gjorde mig.

Presentation

Okej, för att komma igång med bloggandet igen påbörjar jag, inspirerad av ett antal medbloggerskor, en lista. Så jag börjar från början, och presenterar mig.

Jag heter Anna Heléna och är född den femtonde december nittonhundraåttionio. Jag är uppvuxen i Järfälla utanför Stockholm, tillsammans med syster, mor och far. (Nästan, i alla fall.) Just nu bor jag i Hammarby Sjöstad tillsammans med finaste Timmy, och fantastiska hunden Ture. Dagarna spenderar jag mestadels på musikhögskolan, där jag pluggar till musiklärare.

Jag tycker om att sjunga och spela och skriva musik. Jag tycker också om att läsa och att lära mig. Jag blir lugn av huvudmassage och lukten av gamla böcker och en hund som kryper tätt intill. Jag blir lycklig av kärlek och närhet och fina människor, av gamla sammetsmöbler och av flyglar med fin klang. Och av att spela spel. Jag blir olycklig av missförstånd och människors ovilja att försöka göra skillnad. Jag blir arg av hur människor behandlar djur och önskar att fler människor såg djur som unika kännande individer istället för som mat. Jag är rädd för att bli tjock och för att bli ensam. Jag är rädd för inte bli älskad.

Jag drömmer om lugn och ro och kärlek. Jag drömmer om en lycklig familj med Timmy och Ture och barn. Jag vill ha en lägenhet i stan, med balkong där vi kan odla kryddväxter och andas. Jag vill ha ett trevligt jobb många vänner. Jag vill ha det bra, och få sprida kärlek omkring mig.

Nuet

Just nu längtar jag bara efter framtiden. Jag inbillar mig att livet kommer att vara lite lättare då.

Orken

Det känns som att energin håller på att ta slut nu. Skolan borde kännas kul, men det är så fruktansvärt stökigt och tjafsigt för att få allt i ordning. Dagarna går åt till att gemensamt i klassen försöka lösa de problem skolan slängt på oss. Till råga på allt tjafsar csn om förra höstens sjukskrivning och allt det där, och jag är bara så trött. Jag orkar inte. Jag har alltid ont någonstans, och just nu längtar jag efter lugn och ro, värme och obegränsad kärlek.

En stund senare

Tiden går och jag kommer på mig själv med att vara lite sur. Sur för att du byter liv och värderingar och jag vet inte riktigt vad. Jag vill liksom försvara mig – skrika att jag trodde att det var ett gemensamt beslut att vi levde det livet som vi gjorde. Eller jag vet inte. Egentligen trodde jag väl inte ens det. Det bara blev som det blev och det blev inte särskilt bra. Men jag antar att jag bara försvarar mig mot mig själv. Det här är väl kanske det yttersta beviset på att jag är just sådär värdelös och dålig och allt det där, och det är väl kanske de tankarna jag försvarar mig mot.

Eller så söker jag väl bara bekräftelse. Det bara känns som att du inte bryr dig om mig längre, och det känns inte bra i hjärtat.

...

Eller så kan jag väl bara inte sluta längta efter bekräftelse. Jag kan inte sluta hoppas på att någon ska tycka att jag är bra. Jag vill så gärna kunna tro på att jag är bra, på någonting i alla fall.

Den där ofrånkomliga längtan tillbaka

Tillbaka, eller framåt. Jag vill göra om gamla misstag och dra dem ännu längre, bara för att få känna den isande kylan som tycks kapsla in sig i benmärgen eller tomheten efter elva dagars total svält. På sätt och vis är det så skönt att ontet och sorgerna och allt det där syns utanpå.

Och samtidigt, vad är det att längta tillbaka till? För ett år sedan var jag inlåst och fick inte ens andas frisk luft alla dagar. För ett år sedan kunde jag inte dricka ett glas vatten när jag ville. Jag var totalt utlämnad till människor som alldeles för ofta hade alldeles för dåligt omdöme och för dålig koll. Det är ingenting att längta tillbaka till.

(Eller?)

Spår

Jag började tänka på honom idag, av någon anledning. Jag funderade över hur människor kan komma in i ens liv, försvinna därifrån efter inte alls lång tid, och lämna spår som stannar. Huvudet glömmer lätt alla överenskommelser som bryts och alla övertramp, men i huden stannar minnet. I huden stannar minnet och väcks till liv när man minst anar det.

Överlevnad

Igår var det exakt ett år sedan jag blev akut inlagd på Södersjukhuset. Det var exakt år sedan jag låg inne med hjärtövervakning, dropp och dagliga b-vitamininjektioner. Nu ska jag leva. Så det så.

Ensamhet

Vi har så olika syn på ensamhet, du och jag. Du verkar ta det med ro. Antingen är det för att du är van, eller så är det för att du innerst inne vet att du inte är ensam. I alla fall inte ensammast i hela världen. Det finns och har funnits ett skyddsnät av människor runt omkring dig, och det ger kanske en trygghet. Och så den där vanan då. Du har ju levt ihop med tystnaden och tomheten, längtan och saknaden. Du har vetat om att ingen är hemma när du kommer hem, och jag tänker att man kanske vänjer sig. (Vänjer man sig?)

Jag är så vilsen och övergiven i grunden. Min optimism är så destruktiv, för det gör så ont att bli besviken gång på gång. Jag har hoppats på att få någon att umgås med, men alla andra hade flytt hemifrån för längesen, och kom aldrig hem. Men jag slutade aldrig hoppas. Kan ingen bara prata med mig? Kan ingen bara lyssna? Kan ingen vara hemma och hålla om mig och lova att allt blir bra? Det var aldrig någonsin frivilligt och något skyddsnät har aldrig funnits. (Så man kan ju låtsas: om man håller folk på tillräckligt avstånd behöver man inte utsätta sig för det där avvisandet som naturligtvis väntar.) Och av någon märklig anledning vande jag mig aldrig. Kanske för att jag aldrig accepterade att jag var ensam, för att jag inbillade jag mig att någon skulle vara hemma.

Ja, det är annorlunda nu. Naturligtvis är det annorlunda. Det är inte på något sätt min avsikt att hålla fast dig, men när du går väcker det så mycket minnen. Jag är så rädd för ensamheten, för den symboliserar något annat för mig. Inte heller de såren har läkt. Det kommer att ta tid.

Vändningar

Livet börjar så smått att ordna upp sig. Fondväggen är numera röd, och flygeln står på en ny plats i rummet. Den tomma garderoben är fylld med kläder igen och det finns liv och kärlek här. Lycka känns så otroligt mycket mer attraktivt en svält just nu, trots att jag fortfarande känner mig tjockast och fulast i världen. I helgen var vi uppe i Dalarna och plockade svamp och blåbär. Skolan börjar på måndag. Det blir nog bra, det här.

Utflytt

Nu står en garderob tom här. Tomheten i lägenheten är påtaglig, trots att finaste Timmy i praktiken har flyttat in nu, och trots att Turetott fyller tiden med liv. Borta är instrumenten jag aldrig lärde mig spela. Borta är den lilla draken bredvid ljusstakarna i fönstret, borta är buddhan på sekretären, borta är den vackra oblekta kortleken. Borta är ringen som i snart tre månader legat i en mässingsljusstake i sovrummet. Jag bad honom att inte sälja den och inte slänga bort den.

Oturen verkar förfölja mig; igår knäckte jag till ryggen så att jag inte kunde röra mig, följde upp det med ett migränanfall och avrundade med ett getingstick/bromsbett/okänd attack från elakt kryp. Jag börjar gråta för allt. Det känns som på gymnasiet, då stressen fick mig att börja gråta av att posten kom (läskigt!) eller att mackan hoppade ut från brödrosten och ner på golvet, eller att fel människor var hemma eller inte hemma, eller bara precis vad som helst.

Jag mår nog inte så bra nu.

Whatever could it be, that has brought me to this loss?

Tre dygn, och jag håller tårarna inom mig. Jag är så förbannat rädd att förlora dig. När jag förlorar dig förlorar jag samtidigt en del av mig själv. Du har varit mitt liv, visst vet du det?

Åååh.

Jag kan inte hjälpa det, men jag saknar dig så. Jag hatar mig själv för att ha gjort dig så illa att du valde att gå. Hur kan man bli så jävla dum i huvudet? Jag kommer aldrig någonsin att förlåta mig själv. Aldrig någonsin.

Nyläget

Ångesten är överväldigande och tröttheten är förlamande. Sorgen har helt och hållet tagit över, och i kroppen finns en kraft som är så stark att jag skulle kunna smula sönder ett berg med bara händerna, men istället har kroppen slagit av och jag orkar knappt vända mig i sängen. Jag vågar inte sova, för jag kan inte kontrollera mina drömmar, och jag vågar inte vara vaken.

Jag vaknar mitt i natten och vet aldrig vems armar jag har runt mig. Allt jag visste om mitt liv och om min framtid är bara borta. Teds och mitt förhållande sitter kvar i kroppen, och när jag tar av mig ringarna försöker höger hand ta av ringen som för alltid skulle suttit, men inte längre sitter, på mitt vänstra ringfinger.

Det känns på något sätt så fel mot kärleken. Det är inte rätt att kasta bort en kärlek som skulle kunnat vara för resten av livet.

Det som aldrig skulle hända

Farväl, min bror.

Stolthet

Det är Pridevecka nu. Det innebär att jag får ett vettigt tidsfördriv om dagarna då Timmy jobbar. Förutom att diska och leta muminböcker då, förstås. Igår var det queerkroki, och idag blir det hjärnforskning, regnbågsgospel och queertango. Det blir nog fint.

Men livet är ju inte bara fint, tyvärr. Det är fullt av tråkigheter. Igår ringde min far och berättade att min fina farmor har dött. Nu är det visserligen många år sedan hon var sig själv, men ändå. Och fler människor är sjuka. Det gör ont att oroa sig.

Vad kan man göra, mer än att hålla alla tummar och tår och låta tiden flyta iväg med välfyllda dagar och Nina Kinert i öronen?

Thank you for curing me of my ridiculous obsession with love

Det är svårt att lära om allt man tror på, och allt man tror sig veta om sig själv.

Idag har jag skickat ett mail till en livlina sedan länge. Jag hoppas att hon har tid och lust och ork att svara.

Ontet

Jag önskar så att kärleken var lätt. Nu är jag bara rädd. Det är svårt att vara förälskad i två, och ännu svårare att leva i två förhållanden samtidigt – ett officiellt och ett inofficiellt. Jag är så rädd, för jag vet att separationen kommer att komma. Jag förbannar mig själv för att jag inte såg att jag höll på att bli kär, trots att den här kärleken kanske är den finaste jag varit med om. Jag förstår inte varför jag inte kan ha normala vänskapsrelationer till människor, och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig.

En av de här relationerna kommer att förändras inom en överskådlig framtid, och bara tanken på det får mig att tänka att det vore lättast att bara försvinna. Jag kommer att svika mig själv. Det har jag redan gjort. Jag har svikit mig själv och en människa jag älskar, och jag hatar mig själv för det. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över det.

Och samtidigt gör det ont att jag också blir sviken.
- ...och jag är så trygg, för jag vet att om jag någonsin slutar att vara kär i dig, så räcker det med att tänka tillbaka och fundera på vad jag såg i dig från början, vad jag blev kär i, så kommer det att räcka hela livet. Nu vet han inte. Jag vet inte heller. Det är mitt livs första olyckliga kärlek. Det är inte precis något skolexempel på olycklig kärlek, och jag vet inte om det är någon bra första gångs-olycka. Jag inbillar mig (för visst låter det logiskt) att det är lättare att komma över vad man aldrig kommer att få, än vad man kommer att förlora. Det är väl det som gör mest ont. Det känns som att framtiden ligger bakom mig.

Jag önskar ibland att jag var troende. Jag blickar mot himmelen och önskar att jag kunde tro på ett högre väsen som vill mig väl, och som ser en större mening med det här än jag kan göra.

Ångestnatt

Ännu en ångestnatt slog till igår. Allt jag kan känna är ett bottenlöst mörker, och det känns som att inget bra kan komma ur det här. Vem jag än lämnar (eller vem som än lämnar mig) kommer det att vara mitt livs största förlust, och jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över det. Jag kommer att hata mig själv och aldrig kunna sluta hata.

Dessutom är jag så otroligt tjock och äcklig nu.
– Att det där ens kan ta sig fram nu visar hur jävla djupt rotat det är i dig. Det är fan det sista som lämnar dig! Det är en helvetes jävla sjukdom... muttrade Ted igår. Men faktum kvarstår. Jag vet inte när jag senast kände mig så tjock. Jag vill krypa ut ur skinnet.

Så jag vaknar upp med rivsår på armarna och svullna ögon, och när det piper bredvid mig tror jag att det är någon som vill något. Det var Telia. Hur dum får man bli egentligen?

Tystnad

Hur länge ska man ropa på någon, som redan har gått sin väg?

Det blir inget Malmö för mig

- Om du ska åka till Malmö för att du tycker att Malmö är en fin stad och det verkar trevligt så är det väl en bra idé, men om du åker till Malmö för att du vill svälta ifred, så är det en hemskt dålig idé. Hemskt dålig.

Skavsår

Det är en konstig tid nu. Jag fördriver tiden med för mycket tänkande, ångest och skavsår under fötterna. Det händer mycket, och det är omvälvande.

På fredag ska jag på ettårsuppföljning på SCÄ. Vad ska konstateras då? Att ingenting har blivit bättre?

Gryning

Jag avskyr att vakna i gryningen och veta att natten och kanske ännu mer sömnen är över. Jag hatar fåglarna som skriker och ljuset som sipprar in under gardinerna. Jag hatar att det alltid är för varmt och för kallt och för stilla och för mycket vridande. Jag hatar att vara så tjock och äcklig att det inte går att glömma ens i sömnen.

Älskvärdhet, älskbarhet

Jag önskar att jag hade hundra miljoner. Jag litar inte på min egen dragningskraft.

Människor man älskar

Vad man ska göra med människor man älskar innerligt:
- Kramas. Mycket.
- Lyssna. Finnas. Ta in.
- Öppna upp, släppa in, släppa ut.
- Visa respekt. Vara ärlig.
- Anstränga sig till det yttersta för att inte såra.
- Visa sin kärlek.
- Intressera sig.

Vad man inte ska göra med människor man älskar innerligt:
- Kasta bort.
- Prioritera bort.
- Avvisa.
- Såra.
- Stänga ute.
- Svika.

Instabilitet

Jag jobbar ständigt med att hålla tillbaka tårarna, för börjar jag gråta tar tårarna aldrig slut.

Det gäller att sysselsätta tankarna. När det börjar bli tungt är flykt det enda som går att ta till (om det inte ska sluta som för en dryg vecka sedan, med rädda älskade människor i lägenheten och alla vassa saker gömda i ett annat rum), men hur hållbart är det i längden att bara sticka huvudet i sanden?

"Händer det att du tänker att det vore lättare att ta ditt liv?" frågade min nya samtalskontakt.
"Ja, på senare tid har det väl börjat bli lite så igen."
"Okej, vi får prata om det nästa gång."

Och sen tar de sommarlov inom psykiatrin, och så står jag helt instabil, med skyddsnät som känns på tok för grovmaskiga. Ibland undrar jag om jag inte borde låsas in. Det undrar en del människor i min närhet också. Det är för mycket nu. Livet känns totalt ohanterbart. Om jag ändå inte var så påpassad...

If you win me I'm forever

Det är lustigt hur mycket av sig själv man lägger in i låttexter. När jag först funderade över den textraden kände jag verkligen igen mig i den. Jag tolkade den som att om du får mig, blir du aldrig av med mig. Senare insåg jag att det kanske var rimligare att tolka det som att om jag vågar ge mig själv till dig, så är jag din. Då stannar jag så länge du vill ha mig.

Hetta

Ångestfeber. Minst fyrtio grader och blodet känns kokande. Jag har totalt fallit nu. Jag är ett vrak och vet inte varför ingen har låst in mig än.

Ignorerat:

Det är så lätt att glömma bort att varje sekund som passerar är en bro mellan nuet och framtiden.

Avslutning

Jag är på min näst sista praktikdag, och min sista lektion för terminen hade jag redan igår. Kvar är några hemtentor, en låt och lite annat som ska in innan terminens slut. Det är svårt när det är stormigt i huvudet. Å andra sidan gör det att man inte kan lyssna på tankestormarna. När sommaren kommer blir det kanske svårare att hålla huvudet kvar i sanden. Jag vet inte.

Ytspänning

Jag kämpar för att hålla allt tillbaka. Inom mig pyr ångesten, och släpper jag fram den brinner jag upp. Jag vet inte vad jag ska göra för att döva det. De människor som redan håller mitt hjärta i ett järngrepp gömmer alla vassa föremål och lagar mat och ser till att jag äter upp den. Alla mina utvägar är spärrade, och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när ångesten bryter ut.

Det är då jag önskar att jag kunde inbilla mig själv att det finns en Gud som skulle se till att jag tog mig igenom det här, och att allt kunde lösa sig till det bästa.

Eller att det åtminstone fanns en mening med lidandet.

Tafatt

Jag kan inte omfamna tiden
för den glider ur mina armar,
kan inte vila i lugnet
för det ryms inte i min kropp.

Jag leker tafatt med livet;
jagar men når aldrig fram.

Kris

Det sägs att det som inte dödar en härdar. Jag tror inte på det, rent generellt. Det allra mesta onda som inte dödar en, bryter ner en så att man till slut är så pass svag att minsta vindpust i fel riktning kan få bägaren att rinna över.

Det här vet jag att jag kommer att komma starkare ur, om jag kommer ur det. Den här krisen är förmodligen den värsta jag kommer att behöva gå igenom, men om eller när jag kommer ut på andra sidan, kommer jag att vara många insikter rikare – och de insikterna är sådana att de kommer att hjälpa mig igenom livet.

Blundande

Jag blundar. Jag orkar inte tänka eller se eller känna efter vad som händer. Just nu kan jag bara blunda och hoppas att saker och ting klarnar. Och ordnar upp sig.

Helst av sig själva.

Kaos

Jag vaknar upp efter en i princip sömnlös natt, med svullna ögon och en puls som slår fler än hundratjugo slag i minuten. Jag känner mig yr och svag och jag vet inte om jag någonsin har känt en så påtaglig underliggande ångest. Och det är en ångest som inte heller riktigt går att värja sig emot.

Vad gör man när man inte ved vad man vill? Vad gör man när man känner mer än man borde, och mer än man kan leva ut samtidigt? Ambivalens är för svagt; jag slits itu av två viljor. När känslorna krigar blir hjärnan skiljedomare. Men vad gör man när man inte vet om det man känner mest för är det man borde?

Nu ska jag duscha och låta vattnet strila ner för ryggen, spola bort alla tårar och skänka mig något slags lugn. Någonting gott ska väl komma ur det här också, men just nu känns det som att det enda som kommer att komma ur det här är sorg.

Världen

Ojoj. Nu är världen verkligen uppochner.

Socialisering

Jag håller på att förvandlas till nattuggla. Det är inte överdrivet bra att vända på dygnet innan terminen är slut, men vad ska man göra när människor kan vara så fina att man aldrig vill sluta umgås med dem?

Tentande

Den här veckan har varit helt fylld av måsten och annat. Ibland kan det vara bra att begrava sig i skolarbete - det liksom överröstar alla andra tankar - men ibland blir det bara krig. Jag blir förvirrad av mängden tankar och känslor som genomströmmar mitt huvud.

Spontanitet

Fredagen var en fin dag. Efter en fantastisk ensemblelektion föreslog Timmy att vi skulle börja med hemtentan i musikhistoria. Eftersom framförhållning inte är vår bästa gren (det är definitivt inte min bästa gren, i alla fall), bestämde vi oss för att åka hem till honom och sätta igång med pluggandet. Det gick väl sådär. Det blev istället långa fina samtal om livet som det är och har varit, om katter och relationer och funderingar. Spontanbesöket blev ett spontanbesök på över ett dygn, och när jag slutligen begav mig hem förundrades jag över hur vänner bara kan vara så fina.

Konfrontation

Ibland får fina människor för sig att konfrontera en. De försöker trycka på alla ens knappar i hopp om att nå fram. Det har aldrig fungerat på mig. Jag låser mig och kan inte ta in någonting. Jag tycker att det är så extremt obehagligt.

Samtidigt är jag glad att folk bryr sig. Det är ännu värre att få sitta ensam med spökena utan att folk så mycket som frågar hur man mår. Vänskap är ett svårt spel att spela.

Optimism

Varje natt innan vi avslutar våra samtal, säger han "imorgon blir en bättre dag". Jag vet inte om det brukar bli så, men man ska aldrig sluta hoppas.

Orden

Det är fantastiskt med sådana där nätter där man kommer till insikt om att orden inte skulle ta slut om anorexin försvann, utan snarare tvärtom.

Rapport

Igår blev det spontan stadsvandring med fina Timmy. Vi gick på små kullerstensgator och asfaltsgator, och jag förundrades över hur vacker staden är på många ställen. Senare på kvällen kom han hem till mig när jag höll på att krascha. Av någon anledning har jag fått hem alla mina gamla journaler från en socutredning gjord för tre år sedan. Det var halvkul att läsa vad mina föräldrar har sagt om mig. Och så var jag ensam hemma eftersom Ted jobbade, och livet kändes tyngre än vanligt. Då gläds man åt sina vänner.

Natten var orolig. Jag vaknade hela natten av hostattacker, och jag fick ingen luft. Idag har jag inte haft någon röst. Då får man lyssna på andra istället för att prata. Eller kommunicera skriftligen, eller med något slags hemmasnickrat teckenspråk. Det fungerar på alla förutom lilla Turetott.

Nu lyssnar jag på Long gone before daylight och myser till gitarrplock och munspel och fantastiska Nina Persson.

Elände

Det känns som att jag håller på att hosta upp mina inälvor. Rösten är hes och oanvändbar – varje gång jag försöker prata börjar jag hosta. Halsontet är på väg tillbaka. Öronen värker, och huvudet känns som att det håller på att sprängas. Febern är här igen. Underbart. Finns det något mer jag kan pricka in när jag ändå håller på?

Platt fall

Nej. Den här mannen jag ska få prata med, är inte heller psykolog.

Jag kan inte låta bli att undra vad jag ska göra för att få prata med en psykolog. För att folk ska ta mig på allvar. Måste jag dö innan det blir tillräckligt allvarligt?

Prat

Nu har jag fått en psykolog. Yeay!

Nu gäller det bara att inte skjuta upp det där samtalet i evigheters evighet...

Feber

Åh. Det har varit en slitig vecka. Det här känts som en känslomässig bergochdalbana mest hela tiden. Jag är ju van vid att det pendlar lite upp och ned, men den här veckan har haft rätt djupa dalar. Jag hatar verkligen när det känns som om marken rämnar, men samtidigt gör mitt på tok för dynamiska humör att topparna är otroligt höga. Och jag lever för de stunderna.

Nu har jag feber sedan två dygn tillbaka. Halsen är svullen och det är svårt att andas. Nästa vecka ser jag fram emot att trassla med csn och med sssb, som jag bor hos. Jag ser också fram emot en hel vecka med musik jag inte tycker om. Hmm. Det är dags att börja peppa, tror jag.

Kreativiteten

I korthet

Den otroligt hemska veckan är äntligen över. Jag har människor jag kan samtala med om viktigheter och oviktigheter. Det är otroligt värdefullt. Nu börjar våren komma också.

Alarm

Jag fick ett telefonsamtal, ett sms, och ett mail från min prefekt. Hon vill boka in ett möte med mig. Nu har jag fått för mig att de kommer att kasta ut mig från skolan, och jag har verkligen panik.

Allt jag gillar upphör

Så fort jag får syn på nåt
och gillar vad jag ser
rycks det ifrån mig
sen syns det aldrig mer

Belastning

Det är jobbigt, det där att vara en belastning på hela sin omgivning. Jag vill verkligen inte vara en börda. Människor omkring mig tar alldeles för stort ansvar för mig i nuläget.

Julia tog kontakt med min mentor efter flippen i onsdags. Hon har också pratat med Timmy och sagt åt honom att inte dra ett för tungt lass – vilket jag i sak håller med henne om, och också har försökt uttrycka för honom. Jag får sådana skuldkänslor när folk tar för mycket ansvar. Jag vet inte vad han själv tycker.

Och samtidigt som jag ju vet att det behövs en förändring av nuläget, hoppas jag ju innerligt att det inte sker genom att han eller någon annan vänder mig ryggen. Jag hoppas att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan få ha en normala relationer till mina vänner. Jag vill vara jämställd. Jag vill inte vara den som måste tas om hand.

Åh. Nu är jag sådär rädd att avvisas igen. Det här är det obehagliga med att lämna ut sig själv och släppa in andra människor.

Tomhet

Jag har den äckliga krypande tomhetskänslan i kroppen. Den stilla ångesten, som är lika stark som den hysteriska, men mer kontrollerad. Allt känns meningslöst och hopplöst och jag är väldigt glad att jag har utvecklats de senaste åren. För några år sedan var den här känslan den minst hanterbara av alla.

Nystart

Idag har jag låtit bli att göra en massa saker som jag borde ha gjort. Det börjar bra, det här.

Förändringsobenägenhet

Finbesök fick jag idag. Det kommer nästan aldrig någon till den här lägenheten, och de som kommer hit är i princip uteslutande våra föräldrar. Idag kom min fina vän Timmy hit. Det var väldigt trevligt. Vi drack sencha lime och tittade på bilder från Gambia, och han fick se några bilder från min... alternativa tonårstid. Hmm. Vi lagade mat, och lagandet gick som vanligt bättre än ätandet.

Efteråt gjorde jag en låt till morgondagens lektion. Det blev effektivt arbete, även om jag förbannar att jag skjuter upp saker så till den milda grad att jag går sysslolös (och rastlös) i tre och en halv vecka, för att sedan panikjobba sista kvällen innan skolstart.

Jag är inte alls taggad på att gå tillbaka till skolan. Jag vet inte om jag är väldigt anpassningsbar eller så, men jag har blivit totalt passiviserad. Jag känner mig jättestressad av tanken på att folk ska se mig. Det känns ju som att jag har gått upp hundra tusen ton i vikt. Timmy hävdar att det inte på något sätt ser ut så, men jag vet inte. Jag är rädd. Och stressad. Det är väldigt mycket nu som jag borde göra.

Utflykter

Långfredagen spenderades i Jakobsberg, där förlovningen firades. Påskafton innebar besök från Teds föräldrar.

Påskdagen var ett återbesök hos mor min. Vi åt middag och spelade Bezzerwizzer. Det känns som att jag har gått upp säkert hundra kilo i vikt, men den rationella sidan av mig vet att det naturligtvis inte är så. Det blev i alla fall mest sallad.

Vårkänslor

Nu börjar det verkligen kännas som vår. Än ligger en hel del snö kvar ute, men det är nog bara en tidsfråga innan det är borta.

När jag var yngre brukade jag få vårdepressioner. Nu vet jag inte längre. Samtidigt som jag brukar bli sjukare om vårarna, har jag på senare år börjat känna mig lättare till mods. Ljuset gör det lättare att komma upp på morgonen (men svårare att somna om nätterna; allting har en baksida, antar jag). En sak vet jag i alla fall: När de japanska körsbärsträden blommar så att hela Luma lyser rosa, då blir jag lyckligare i själen. Det är så skönt att vakna om morgonen och påminnas om hur vacker världen är ibland.

Hemligheten

Vi har hållit på det ett tag nu, men...

Oföretagsamhet

Vi gör ingenting om dagarna. Kanske är det det jag hatar mest av allt med lov. Att inte göra någonting alls är verkligen förslöande. Man blir helt passiviserad. Det känns som att vi mest ligger i soffan och väntar på att vem vet mest ska börja. När det är över undersöker man vad som är minst dåligt på de andra kanalerna.

Och det känns som att vi äter hela tiden. Så är det naturligtvis inte, men om våra typ två måltider om dagen drar ut mycket på tiden, känns det som att vi inte gör annat. Då blir jag sådär rädd för skolan igen. När jag kommer tillbaka vill jag ju inte ha gått upp i vikt! Det är verkligen en mardröm. Det är bäst att gå ner lite, för säkerhets skull. Liksom. Och jag vet att det är dumt att tänka så, men det är så det känns.

Åh. Jävla helvetessjukdom.

Resultat

Hemma från läkaren. Jag tror att han tog det på allvar, trots en del kommentarer jag hade klarat mig utan. Jag har fått ta en massa blodprov (en del av dem "för säkerhets skull"), och har fått en ny tid om två veckor för att han vill hålla lite koll på hur det går. Dessutom tycker han att jag är prioriterad i kön för att få träffa psykologen, och nu står jag först på återbudslistan.

Läkartid

Imorgon är det dags för ett husläkarbesök. Primärt är det för att försöka bli remitterad till någon som kan konstatera att det är Bechterews som spökar med mina leder och min kropp i allmänhet. Sekundärt är det för att höra mig för om det finns någon möjlighet att få prata med en psykolog. Jag är bara så himla rädd att han ska skratta åt mig, när jag berättar vad som är felet. Jag vet att det är världens klyscha, men anorektiker är ju smala... Och så. Men människor omkring mig är väldigt glada att jag ska till läkaren, och jag kommer förmodligen att bli förhörd av en hel drös med människor som vill veta hur det gick.

Just det, jag fick livstecken från Gambia, via facebook-chatten. Snart är kanske allt som det borde vara igen: skolan är igång, och alla människor befinner sig på den sida av jorden de borde befinna sig på.

Hemkomst

Hon håller mig i ett järngrepp, mitt monster. I Lund tittade jag på våren och luktade på te, och kunde inte äta annat än halstabletter. Väl hemma försöker jag äta, men det går inte så bra. Jag mår illa direkt. Riktigt illa. Och ångesten anfaller. Just nu vill jag krypa ihop i fosterställning, gny, blunda och glömma världen. Kanske mest av allt glömma mig själv.

Krig

Idag har det varit krig i huvudet på mig. Eller, är det krig om bara den ena sidan krigar? Mental misshandel, kanske beskriver det hela bättre.

Jag känner mig sämst och äckligast i hela världen.

Lund

Nja, jag vet ärligt talat inte riktigt hur det här går. Jag känner mig svag i hela kroppen, och har inte ork eller lust att göra någonting. Jag drömmer hemska mardrömmar, och jag fryser ända in i märgen. Snart ska jag bege mig ut på en promenad, och hoppas att blåsten kan rensa lite bland tankarna i huvudet.

Hej Heléna, del tre

Du är äckligast i hela världen. Tro inget annat.

Övergiven

Ja, dagens läkarmöte måste nog ses som en mindre katastrof. Jag hade tydligen gått ner en hel massa i vikt, vilket jag inte visste (och nog fortfarande tror är rätt överdrivet). Det är beviset på att jag inte är tillräckligt motiverad.

"Vi ser det som att du väljer bort oss snarare än att vi väljer bort dig. Du kan ju ringa om du känner dig mer motiverad någon gång i livet." avslutade hon med. Att jag är mer motiverad nu än någonsin spelar ingen som helst roll.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så fruktansvärt rädd. Det sämsta som skulle kunna hända nu är ju att det går tio år till utan att jag får någon hjälp. Det får bara inte hända.

Jag har bokat biljetter till Lund för att inte isolera mig totalt. Det är nog nyttigt att byta luft emellanåt.

Planer

Imorgon är det läkartid igen. Det är min stora skräck just nu. Jag kan inte sluta tänka på att jag inte borde ätit alls på ett bra tag innan den förhatliga vägningen. Jag vet inte ens varför jag ska dit. Det känns inte givande alls egentligen, men jag vet att om jag säger upp vårdkontakten blir jag aldrig frisk.

Jag och Ted blev för övrigt av med nästa veckas jobb. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte ännu en veckas väntan på att tiden ska gå.

Revolt

Läkartid på torsdag. Jag (eller någon annan i huvudet, jag vet inte) hade bestämt att det vore en bra idé att med lite helsvält mellan söndag och torsdag kväll. Och så blev det inte så. Det var lite krig i huvudet, och så hoppade Ted in och krigade. Och så läste jag min peppiga frisklista, och tänkte att det allra allra viktigaste är att få gå kvar i klassen. Och att orka umgås. Och inte dö. Och typ alla andra punkter på listan.

Så jag åt lite, och nu är monstret inte nådigt.

Väntan

Jag hatar när allt man försöker göra, är att få tiden att gå snabbare. Varje sekund känns ändlöst lång och jag sitter som på nålar och längtar efter vardagens trygghet.

Skyddsnätet

Nu tar skolan ett uppehåll i tre och en halv vecka. Två i klassen, varav den ena den person som just nu är mitt största stöd, är i Gambia i tre veckor och genomför ett skolprojekt. Det känns som att mitt skyddsnät har ryckts undan. Det är en sak att pröva sina vingar, en helt annan sak att göra det när man riskerar att falla så djupt. Rutinerna, skolan, och klassen är det som håller mig på fötterna. Det är det jag vet att jag förlorar om jag inte klarar det här, och hamnar på avdelningen igen.

Jag lyssnar på Christian Kjellvander för att kanalisera känslorna. Jag kan inte falla, men jag skulle ljuga om jag sade att jag tror på mig själv. Jag är så rädd! Jag är så fruktansvärt rädd.

Okej...

...jag märker att jag har tappat en del i vikt. Usch vad min läkare kommer att bli sur.

Döden

Mor ringde just. Morfar har dött. Inte för att vi har haft någon relation sedan han sade upp den, men ändå. Det väcker rätt mycket känslor.

Imorgon är en annan dag

En ny dag. En bättre dag.

Peppa

Friskpepp:
- Slippa inlåsning
- Slippa äta hallon
- Få fortsätta vara vegan
- Slippa dö
- Slippa må dåligt
- Få fortsätta i underbara klassen
- Orka umgås med folk, och ge lika mycket tillbaka som jag just nu får

Prokrastination

Jag har i alla fall hittat en sak jag har verklig talang för: att inte göra det jag ska. Någon annan gång är alltid en mer lämpad tidpunkt än nuet.

Jag insåg nyss att jag inte tror att jag kommer att hinna lägga ut alla mina sånglektioner för det här året. Det känns som att tiden liksom springer ifrån mig.

Hej anorexi, del tre

Varför ska du alltid försöka driva mig ifrån människor jag tycker mycket om? Varför kan jag aldrig få föra normala samtal med folk utan att du tar hela utrymmet, och varför tar du dig rätten att tolka allting så att du alltid har rätt?

Nu finns det äntligen människor jag tycker mycket om, och jag skulle bli glad om jag kunde få hantera den relationen utan att du alltid är där och stör.

Till slut

Nu har jag äntligen lyckats få iväg lite skolsaker som skulle varit inne för någon vecka sedan. Jag får så mycket ångest av att ha för mycket att göra, och då låser det sig helt i mig och jag blir apatisk. Det är en otrolig lättnad när de väl är gjorda.

En intressant sak jag tänkte på igår är det att min mor alltid kommenterar all mat med att det är så mycket kalorier i den. Hon säger det lite skämtsamt, eftersom hon själv försöker gå ner i vikt, men jag får verkligen panik. Förstår hon inte hur mycket sådana saker påverkar mig?

Jag fick i alla fall träffa systeryster i några minuter, innan hon skulle iväg.

Nu är det dags att sova. Äntligen.

Hjälp!

Varje gång jag träffar min mor försöker hon göda mig! Panik!

Härdsmälta

Jag tror att jag ångrar mig. Jag fixar inte att känna så här mycket. Priset är så fruktansvärt högt.

När ångesten överfaller är jag oerhört tacksam att vi har en liten vovve. Han lägger sig på min mage (det är bara han som får ha någon kroppskontakt med den), lägger en tass på vardera sida av min hals och slickar varsamt bort tårarna från mitt ansikte. Han är så klok. Om det skulle finnas en gud, kan jag svära på att han har något att göra med att Ture kom till oss.

Själens hunger

Det blev ingen middag igår. Idag blev det ingen frukost och ingen lunch. Nu känner jag mig sårbar; min själ känns vidöppen och vem som helst som försökte skulle kunna komma in. Är det bra? Jag vet inte. Om det är bra är det just vad jag behöver, men är det dåliga saker skulle jag klara mig bättre utan dem. Det är bara att hoppas på det bästa, antar jag.

Creep

I don't care if it hurts
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul
I want you to notice,
when I'm not around
You're so fucking special
I wish I was special

Jag hatar att jag sitter i tryggheten bredvid en fin människa, och ändå låter mig triggas av de här jäkla raderna. Till råga på allt såg jag en uppenbart anorektisk kvinna på Gullmarsplan, och jag kunde inte låta bli att önska att min kropp såg mer ut som hennes än som min.

P.S.

Efter nattens samtal lät jag mig övertalas att äta lite lunch idag. Efteråt kommer ångesten som ett brev på posten, och jag ägnade barocksångseminariet åt att trycka naglarna in i händerna, och mest av allt vilja krypa ur min kropp.

Vive la revolution!

Långa midnattliga samtal om livets viktigheter sår små små frön av förändring i mig. Bara det att någon lyssnar på det aldrig sinande onda tycks reda ut några knutar. En del ord bara träffar rakt i hjärtat, och det känns som allt jag behöver.

Insikter:
- Inte tillbaks till avdelningen.
- Inte dö. (!)
- Det går inte att bara svälta "lite". Så blir man definitivt inte frisk.
- Stanna kvar i klassen till varje pris (vilket förmodligen utesluter dagvården).

Ett brev

"Din tid har blivit ändrad". Där ser man. Det känns som att de ändrar tiden varje gång jag ska dit. Jag är uppenbarligen inte ett prioriterat fall.

Systeryster

Systeryster ringde och skällde på mig. "Jag läser din blogg!" sade hon. Jag behöver nog inte skäll just nu. Jag vill bara umgås med folk som står mig nära. Jag vill spela spel och dricka te och kramas och prata.

På onsdag (väl?) har jag läkarmöte igen. Det kommer nog krävas lite övertalning för att jag över huvud taget ska gå dit. Det är väl tur att jag har mitt personliga sociala skyddsnät.

Vänskap

Åh, jag inser ibland (ganska sällan) hur mycket jag tycker om en del människor. Jag får sådana där ögonblick då jag plötsligt inser hur mycket någon betyder för mig. Jag har precis haft ett sådant. Det finns en människa i min närhet, som är så himla fin. Hade jag inte vetat vad hur det känns att vara kär hade jag väl trott att jag varit det. Men det är inte på det sättet. Jag bara tycker att det är en så himla fin människa. Jag vill bara prata och prata och prata om allt och inget. Och jag vill ha en kram.

Ge mig en kram.

Bön till intet

Ge mig frid. Tysta kriget i mitt inre och låt mig få veta vad som egentligen är jag. Låt mig slippa hata, slippa gråta, slippa våndas över att aldrig vara nog. Låt mig någon gång få räcka till. Låt mig slippa döva själens hunger med kroppens. Låt mig få ro att vila. Låt mig gå vidare.