Ovisshet

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Jag förstår inte hur allting ska ordna sig. Det känns som att jag skulle vilja trycka på paus och planera lite, komma ikapp. Jag är stressad, för det känns som att jag har hamnat efter.

Om lite drygt tre veckor har jag läkartid igen. Jag hatar det. De dagarna är sämst i världen. Jag känner bara för att tappa en massa i vikt tills jag kommer dit nästa gång, och det bara på grund av den jäkla vägningen. Åååh.

Julen

I min familj är julen alltid den tidpunkt då vi alla inser hur otillräckliga vi egentligen är.

Kan själv

Snälla, bara sluta vakta mig någon endaste gång. Det känns som att jag måste bevisa att jag är frisk, men det är jag ju inte. Inte på långa vägar. (Kommer jag någonsin att bli det?)

Tonårssammanfattning

Här kommer den utlovade sammanfattningen av min tonårstid.

- Tretton: Tjugonionde januari river jag bort nagelbanden. Jag minns inte exakt hur många, men fjorton, femton ungefär. Det börjar blöda och det blir dålig stämning vid mitt bord, eftersom det är pågående lektion. Efter lektionens slut blir jag förd till skolsköterskan och kuratorn. Jag har sällskap hela dagen (fundera själv på varför...) och blir hämtad på kvällen av föräldrarna. Jag har ingen lust att gå in på alla detaljer från den våren, men det var ingen rolig tid. De jag trodde var mina vänner säger upp kontakten med mig under ett möte jag nog aldrig kommer att glömma, och senare samma vår blir jag misshandlad av ett gäng killar i parallellklassen, under en lektion. Den sommaren är första sommaren jag går ner betydligt i vikt. När jag kommer tillbaka till skolan är folk oroliga. Trettonårsåret är också första gången jag hamnar i en depression. Jag börjar skriva låtar och spela gitarr mer seriöst.

- Fjorton: Jag minns inte så mycket från det året. Det är ett rätt dåligt år, det också, med mycket ränder på armarna. Det kanske mest betydande är mitt första förhållande, med Victor, och allt som händer med det.

- Femton: Victor och jag gör slut. Några månader senare träffar jag en vacker flicka, Lena, som blir min kärlek. Jag slutar nian och börjar gymnasiet på rytmus singer/songwriter-linje, och skriver rätt mycket musik.

- Sexton: Rasar i vikt igen. Ställer upp i musik direkt, och vinner singer/songwriter-priset på riksfinalen. Träffar Ted när höstterminen börjar igen, och vi inser båda att vi är själsfränder.

- Sjutton: Våren i tvåan är stressig, och mitt första vg blir ett hårt slag. Den dagen blir jag inte heller lämnad ensam. Hösten i trean börjar jag umgås med Magnus, och jag börjar skära mig igen. Den här gången blir det vårdcentralbesök vid flera tillfällen.

- Arton: Jag och Ted börjar umgås. Han tar hand om mig när mitt andra vg kommer. Sedan den här våren har jag och Ted inte varit ifrån varandra mer än femton-tjugo nätter. Jag söker musikhögskolan och kommer in. Lena och jag bryter upp. Ted och jag blir tillsammans, och jag flyttar hem till hans föräldrar. Jag börjar på musikhögskolan.

- Nitton: Jag och Ted flyttar till vår första lägenhet. Jag rasar i vikt igen och hamnar akut på sjukhus. Sedan blir jag inlagd i två månader. Vi skaffar älskade Ture-tott.

Kul era. Jag hoppas att nästa blir bättre.

Släktträff

Efter gårdagens familjesamling i Jakobsberg infann sig ångesten. Mitt i natten, naturligtvis. Min ångest är dessutom sådan att alla känslor och minnen överfaller samtidigt (här kommer alla känslorna på en och samma gång, typ), så jag blir extra kul att ta hand om.

Jag fick en iPhone igår, av föräldrarna som egentligen tänkt köpa en banjo men var tvungna att ändra sig efter Teds banjoköp. Idag har vi varit och bytt mobiloperatör, från Tele2 till Telia (vuxenpoäng!). Det var en av anledningarna att jag fick ångest igår. Jag får alltid för mycket tankar och känslor när jag får en stor och dyr sak av mina föräldrar. Det blir alltid så symboliskt. Det blir märklig stämning också. Och sedan kommenterade mormor det faktum att jag fick en himla massa pengar av henne med orden "ja, det är ju bättre att du får dem medan jag är i livet". Hej, separations- och livsångest. Kul att ses igen.

Nu ska jag sova. Imorgon har jag en massa saker att göra, men jag kommer nog inte att lyckas med någon av dem. Allt är som vanligt, alltså.

Mot Jakobsberg

Nu beger vi oss snart mot Jakobsberg och ett några dagar sent firande av min tjugoårsdag. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Jag ser tjock ut i allt.

Igår var jag med mor min på NK för att byta Bandu mot Rappakalja. Vi tittade runt på lite kläder. Jag är verkligen i akut behov av kläder just nu. Jag har nästan inga hela kläder. Det ligger bara väldigt lågt på prioritetslistan för mig. Dessutom hatar jag att prova kläder.

Jullov

Jag mår inte bra. Jag är stressad och har ångest. Jag är fast i känslan av att jullov går ut på att äta (det känns så! allt verkar kretsa kring att äta, äta, äta, äta, äta...), och få saker är så skrämmande som tanken på att äta konstant tre veckor i sträck. Det spelar ingen roll att jag naturligtvis inte kommer att göra det. Det är tanken som stressar. Känslan och tanken.

Jag vill gå i ide och bara sova och inte äta.

Vinterväder

Turetott är överlycklig i den yrande snön. Han far runt och hoppar och sjunker ner nästan helt i snön. Vi mötte hans bästishund Valter för en stund sedan, så de sprang runt och busade en lång stund. Han värmer mitt hjärta, den där hunden.

I övrigt har jag och Ted tillbringat kvällen med Bezzerwizzer. Vilket kanonspel! Kom hit och spela, nu!

Tjugo

- Sovmorgon, alltid trevligt.
- Mysfrukost.
- Jag fick en banjo! Kom hem snart, fina banjo. Jag längtar.
- Ted åkte till tandläkaren. Jag satt utanför och väntade med iFalling down, eller vad det nu heter.
- Vi tog oss till skolan och drack te.
- Ensemble. Jullåtar i en och en halv timme.
- Hemkomst. Ensam hemma större delen av tiden.
- Beirut café med Ted, mor, syster och Majid. 95 dB minst, och det ringer i öronen.
- Hemma igen. Inte så bra, som vanligt.

Slutet på en era

Det här blir mitt sista blogginlägg som tonåring. Egentligen borde jag kanske sammanfatta den här minst sagt tongivande perioden i mitt liv, men det blir nog imorgon.

Just nu är jag trött efter dagens examinationer och "konstruktiva" kritik. En iskall promenad står näst på schemat. Det lär göra att jag piggnar till lagom tills dess att jag ska försöka sova.

Jag orkar inte

Varje år inför min födelsedag påminns jag om hur ensam jag faktiskt är, och kanske framför allt har varit. Det är ungefär som vissa kan känna vid jul - fast i dubbel dos eftersom de infaller så nära varandra. Jag vill inte. Jag orkar inte. Dessutom ogillar jag starkt tidens gång, och födelsedagar är ju onekligen en påminnelse om just det.

Jag och mor min bråkade idag. Jag är oerhört glad att jag inte har bott hemma på ett och ett halvt år.

Möte

Vi hade möte med vår mentor och vår studierektor idag. Efter mötet frågade de om det var några som hade frågor som inte rörde hela gruppen. Jag tog chansen, eftersom jag fortfarande inte har lyckats reda ut allt.

Det var egentligen första gången jag pratade med min mentor. När vi var kallade till mentorssamtal i ettan tyckte jag att hon var rätt konstig, och när man kommer in för att snacka med henne känns det alltid som att man stör. Nu visade hon sig vara oerhört förstående och sympatisk.

Jag behöver verkligen prata med någon nu. Allting är jobbigt, och så fort någon verkar bry sig suger jag åt mig som en tvättsvamp.

Första hemligheten

Ibland önskar jag att jag blev sjuk igen, så att världen fick åtminstone lite mjukare kanter.

Nej, nej, nej

Ingen bra dag idag heller. Tisdagar och torsdagar går av någon anledning alltid åt helvete. Näringsdrycken står här bredvid, och jag har tittat på den i tre timmar nu. Det känns inte bra. Det här kommer att gå åt helvete.

Bakslag

Dagen idag gick inte så bra. Jag satt och stirrade på min näringsdryck i nästan två timmar, utan att få i mig en droppe. Det låste sig. Katastroftankarna, typ.

K kom och satte sig och pratade med mig. Hon frågade hur det går. "Det är en märklig sjukdom", sade hon. Hon kan ju i viss mån relatera till det ändå, och jag tycker att hon är snäll. Det är alltid trevligt när folk bryr sig. Sådant har jag aldrig blivit arg över.

Jag mår illa hela tiden. Jag vet inte om jag vill längre.

- Jag funderar på att börja svälta igen, sade jag igår.
- Hjärtat då, fick jag till svar.

Vad betyder det? Gör vad du vill, men det var inte vad jag önskade?

Små segrar

Idag lyckades jag dricka hela näringsdrycken till lunch, och inte slänga bort åtminstone hälften. Sedan fick jag ångest, som alltid av näringsdrycken. Och den där metalliska bismaken går mig på nerverna.

På kvällen önskade jag mig bara tillbaka till svältlugnet, till det välbekanta onda. Turetott lade sig på min bröstkorg med nosen mot min hals och skänkte mig sömn. Aldrig sover jag bättre än med hans värme vid mig.

Det är märkligt, förresten, att det bara är en vecka kvar på min tonårstid.

Lugnet efter stormen

Tentan gick bra, tror jag. Det känns som att jag hade fått anstränga mig för att inte bli godkänd (Maxpoäng 60, Godkänt 44), så det är nog ingen risk egentligen - även om det är dumt att ta ut segern i förskott. Just nu sitter Ted och jag och jobbar på morgondagens uppgift i gruppledning. Jag mår inte bra, och jag funderar på om det är en annalkande förkylning som spökar. Svinis, kanske? Det vore festligt. En tidig tjugoårspresent, liksom.

Jag ger upp snart och går och lägger mig. Jag håller hur som helst på att falla sönder av trötthet. Turetott pratar i sömnen.

Jag förstår inte världen

Jag hatar att jag inte kan sluta hoppas att jag är tillräckligt bra. Jag vet ju med mig att jag aldrig kan tycka att jag är bra, så jag anstränger mig konstant för att någon annan ska tycka det, så att jag inte går under helt. Om ingen tycker att jag är bra kan jag ju lika gärna ge upp allting. Då är mitt liv värdelöst, i ordets rätta bemärkelse. Och jag försöker hela tiden, och hoppas att jag ska räcka till. Jag kan inte sluta hoppas. Och aldrig räcker det. Vad jag än gör och vad jag än är räcker det aldrig till. Andra får mer bekräftelse än jag skulle fått för samma arbete. Det är liksom inte vad jag gör, utan vad jag är som det är fel på. Jag och Ted diskuterade det idag. Hur många gånger har man inte hjälpt andra ("Ja, jag kan kompa dig på din konsert om fem minuter. Inga noter? har du en iPod så jag kan planka i alla fall?" etc.), utan att få ens ett tack tillbaka? Jag anstränger mig konstant. Jag försöker verkligen hjälpa till hela tiden, men det märks inte. Man blir så lätt osynlig.

Jag hatar att det inte spelar någon roll vad jag gör. Folk tycker inte bättre om mig för att jag anstränger mig för att göra allting bra och ordentligt. Jag hade fått lika mycket (lite) bekräftelse om jag hade varit en total idiot som satt hemma utan arbete och väntade på att livet skulle ta tag i sig själv, och aldrig någonsin presterade någonting. Men jag vill göra bra ifrån mig, inte minst av respekt för andra.

Och jag hatar att jag är så dålig på att vara social. Jag hatar när man trodde att man var en del av en grupp, och sedan ser att den eller dem som har lämnat gruppen tar kontakt med alla utom en själv. Även när jag är en del av en grupp står jag farligt nära kanten och balanserar, långt ifrån de som står och kramas i mitten. Då får man också umgås med alla som redan ramlat ut. För när de vill tillbaka fattar de tag i den som står närmast. Men jag vill inte umgås med dem. Jag är hellre ensam än en del av klubben för misslyckade och utstötta. (Och samma sak där - inte minst för deras skull.)

Jag hatar att ingen någonsin kommer hit. Jag hatar att ingen ringer, och att ingen mailar och frågar hur det är eller om man vill hitta på något. Och mest av allt hatar jag att jag blir avvisad när jag försöker ta egna initiativ.

Morgonen, dagen, kvällen

Om jag skulle sammanfatta min sinnesstämning med ett ord tror jag att det blir låg. Jag är lite låg. Ingenting är roligt just nu (nu-nu, inte som i livet just nu) och jag känner mig bara totalt jävla värdelös. Inte ens vegomässan var kul. Det var trångt, högljutt och luktade av märkliga grytor. Jag åkte därifrån efter några timmar, och begav mig till hundvakterna i Jakobsberg. Min mor kan inte sluta tjata på att jag ska äta, så ibland måste jag äta lite trots att jag inte är hungrig - bara för att hon ska bli nöjd. Jag är sjuk i huvudet. Det är stört att äta när man inte är hungrig.

Och så dagens insikt: Jag ska aldrig mer testa på nya saker. Det krossar mig bara att upptäcka än en gång hur jäkla dålig jag faktiskt är. (Och det värsta är att när andra då får komplimanger för sina insatser, kan jag inte låta bli att tolka det som en pik. Jag vet att jag borde sluta övertolka allting.)

Ensam

Jag känner mig ensam när du aldrig hör av dig. Jag vet att jag överreagerar och övertolkar allting, men det känns som att du inte vill ha med mig att göra, att du bara sade så för att jag inte skulle bli ledsen.

Jag tror att jag skulle behöva dig nu.

Idag

Idag har jag spelat trummor och blockflöjt, och när jag kom hem drömde jag en töntigt lättanalyserad dröm. Den kanske jag skriver imorgon. Nu ska jag dricka te.

Dagen i punktform

- Missad tvärbana + förseningar på gröna linjen = fullt på tåget och försenad till skolan.
- Konflikthanteringsrollspel. Jag fick bli fjorton igen. Yeay.
- Tog på mig att sitta med i programrådet. Jag vet fortfarande inte om det var en bra idé.
- Thelunch på ett rätt segt kårmöte.
- Datorlektion. Min iMovie-film spårade ur och kändes som en dödshyllning till Ture och Ted. Inte bra. Separationsångest.
- En massa annat som byggt upp under längre tid + trigger = panikångestattack.
- Jag hyperventilerar och skakar mig igenom lektionen.
- Skjuts hem med snälla Martina. Tack Martina.
- Skakar.
- Glee på tv.
- Sovdags. Godnatt.

Förlåt

Förlåt för att jag var den enda som misslyckades. Förlåt för att jag är så jävla tjock och ful och äcklig.

Jag var säkert inte ens trevlig.

Ååååh

Jävla dålig dag. Sämst dag. Jag orkar inte.

You can call it another lonely day

Jag vet inte varför jag blir så paranoid hela tiden. Ett mail jag aldrig får/aldrig får svar på, och jag är helt övertygad om att det beror på att jag är så ful, äcklig, dålig och misslyckad att ingen vill ha någon kontakt med mig. Det är samma sak om någon bryter ett löfte. Det är aldrig fel på de som inte kan hålla löften, utan det är alltid mitt fel.

Jag vet att verkligheten är lite mer nyanserad, men jag faller så lätt in i märkliga tankemönster.

Kritik

Okej. Sång- och pianouppspel idag. Jag vill inte ens gå upp på morgonen, och jag gillar definitivt inte att stå framför folk just nu. Noterna låg naturligtvis kvar hemma på flygeln, och min insats var lätt skrattretande. Det gläder mig att det ändå gick så pass bra att jag slipper ha ångest över det. (Dagens otrevliga bekännelse: det gick inte sådär strålande för någon...) Favoritläraren, tillika kursledaren, tyckte att det kändes rätt att komma med all kritik direkt och ytan att yppa ett enda berömmande ord först. "...det var väldigt varierande i gruppen", "x, du har ett av de bästa anslagen i gruppen", och så vidare. Vi begav oss tillsammans till ett sushiställe och åt lunch. Fem bitar blev det i alla fall. Jag gör framsteg.

Efter lunch, te och Timmys egengjorda glögg stod didaktik på schemat, med favoritlärare nummer två. Han skulle framföra sina anteckningar från vfu-dagen. Det han säger är egentligen vettigt, men en del formuleringar är kanske lite väl hårda. "Sedan har jag skrivit 'OBS! 30%'. Med det menar jag att du hade ungefär trettio procent av gruppen med dig på den där klappgrejen.", "Den var för lätt, den där klappgrejen, en treåring skulle ha klarat det där. Du gjorde ett problem där det inte hade behövt vara ett problem." "Du pratar mer än de andra. De musicerar mer." "Jag har skrivit 'Heléna flyter för att de redan fått ur sig sin energi', eftersom Julia hade varit innan." Ouch. Det finns en sanningens kärna i alla uttalanden, men ibland känns det som att han kryddar sina formuleringar lite.

Nu har jag varit helt ensam hemma i några timmar. Jag funderar, och sjunger. Nu blir det mest funderande, för jag har sjungit så mycket att min hals börjar kännas.

Gruppledningen

"Alla ni borde tänka på att vara lite mer... utåt. Ni är så väldigt inne i er själva. Naturligtvis ska ni lyssna, men just nu blir det mer att man tänker 'hon lyssnar inte, hon analyserar vad jag håller på med'. Ni syns att ni tänker och analyserar hela tiden, och det gör man naturligtvis i lärarrollen, men ni kanske får bli lite bättre på att mörka."

Alla tre tittade vi på varandra och konstaterade att vi alla kände oss ganska träffade, och att vi är en ganska homogen grupp.

Nu är det sängdags. Imorgon är det sångdags. Examination, till och med. Tänk om jag hade varit smal. Då hade jag inte behövt skämmas när jag ställer mig inför gruppen imorgon.

Just nu

Just nu önskar jag bara att jag var smal igen. Eller för första gången.

Skolan

Första sånglektionen med H imorse. Hon hävdar att det inte syns att jag gått upp så pass mycket i vikt som jag ändå har gjort, och hon höll handen på min mage för att jag skulle kunna släppa magen i en sångövning. Lycka till. Ingen får peta på min mage. Jag undrar nästan om hon gjorde det för att hon vet att jag tycker att det är jobbigt. Hon brukar alltid fråga annars.

På retoriken debatterade jag och Martina kepsförbud i skolan, och på tillämpade metodiken ägnade vi oss åt röstanalys. Om tjugo minuter är det dags för ett tvåtimmarspass röstanatomi. Jag roar mig med att läsa om alla små broskdelar och muskler.

Sjukling

Första advent idag. På schemat stod städning och bakning, helt enligt traditionerna. Planerna blev dock ändrade av lilla valpen, som blivit väldigt magsjuk och rätt illa medtagen. Jag och Ted har ägnat dagen åt att kurera den lille, som inte ens ville dricka vatten. Vi matade honom med vätskeersättning från silversked. En sked för pappa, en sked för mamma...

Vi tror att han mår bättre nu. Han verkar något piggare, och han verkar hungrig. Men orolig är jag fortfarande.

Jag kommer att bli världens hönsmamma när Ted och jag får barn...

Natten

I natt var en sådan natt då jag gladeligen skulle kräkts upp mina inälvor, om det bara gjort mig smalare.

Dagens lärdomar

- Det går att frysa trots att man är klädd i linne, tunika, ylletröja, vinterjacka, halsduk, basker, en fotsid päls, två extra jackor plus en filt. Där ser man. Jag är glad att jag inte bor på Grönland.
- Jag har ingen framtid i modellbranschen.
- Det är dumt att fota om man har komplex över nästan allt på sin kropp. Det leder lätt till ångest då.
- Det är kul att träffa nytt folk.
- Till och med jag kan vara spontan. Det trodde ni inte!

Mental träning

Jag försöker hålla fast vid flytet jag haft hela veckan. Jag undrar när det spricker, och allt blir nattsvart igen.

Kvällen

Idag var det dags för läkarsamtal med läkaren som såg till att jag hamnade på avdelningen (nej, jag är inte arg på henne). Vi hade ett ganska bra samtal, och hon berättade inte varken min vikt eller mitt bmi. Sedan pratade hon om att det kanske vore bra med dagvård, och hon gav mig några broschyrer. Fem minuter senare skulle vi bestämma en ny tid, och den nya tiden blev den nittonde januari (!). Det var inte min idé. Jag förstår verkligen inte vad de håller på med. Först vårdavdelning, sen tre planerade möten under två veckor, och sedan ingenting på nästan två månader? Jag vet inte ens om jag ska fortsätta med mina kaliumtabletter.

Kvällen kom. Ted och jag åt sushi och jag mådde illa, som alltid. Jag övade sångläxan från La Bohème, och sedan skrev jag mollpentariff-låten till imorgon. Texten tog jag av Goethe.

Flyt

Trots en minst sagt dålig kväll igår, och en natt med på tok för lite sömn (valpen min har noterat att jag vaknar om man försöker väcka mig) har dagen varit väldigt bra. Från det att jag svalde min kaliumtablett i all hast, och sprang till tvärbanan, har dagen bara flutit på. Jag lyckades hamna på rätt plats i tunnelbanan (både före och efter bytet), och anlände till skolan i precis lagom tid. Sånglektionen med M var fantastisk, som alltid. "Tänk dig att du breddar mellan öronen" sade hon, och allt gick genast mycket lättare. Då blev inte ens koloraturläxan särskilt jobbig.

Pianolektion stod näst på schemat. Jag och L brukar inte komma överens särskilt bra, men idag gick det utmärkt. Han tyckte att jag spelade jättebra, och han kom med en massa bra konstruktiv kritik. Vi kunde resonera tillsammans. Det kändes jättebra.

Jag mötte Julia i ljusgården vid lunch, och hon frågade om jag hade min näringsdryck med mig. Efter ett jakande svar frågade hon mig om jag inte var trött på smaken, och skulle testa något annat. Jag sade att jag hade funderat på att gå och köpa sushi, eftersom jag ha haft flyt hela dagen. Hon tyckte att det var en bra idé, så så blev det. Och jag lyckades. Heléna - anorexin 1-1.

Efter lunch var det didaktik, och vi fick ge varandra positiv feedback på vår vfu-insats från förra torsdagen. De var nöjdare med mig än vad jag var.

Ted och Ture mötte upp mig efter skolan, och vi begav oss till goodstore. Kvällen har varit okej. Synd bara att jag har blivit av med min övningselev för att skolan har så dålig administration.

Duktig flicka

Jodå. Reflektionsuppgiften är nu färdigskriven och inlämnad. Det gick, trots en minst sagt turbulent kväll.

- Det är bara x du har missat nu, men det är ingen fara, du är så duktig så du klarar det.

Tack. Det är bara det att den där duktigheten har försökt ta livet av mig.

Dagens bekännelse

Varje morgon drar jag med fingrarna över revbenen och höftbenen och önskar att de var tydligare, mer som förr.

Måndagmorgon

Snart beger jag mig till skolan för den första hela måndagen sedan terminens början. Det känns rätt stressigt i skolan. Det är så mycket jag måste göra, och jag är så trött. Varken kroppen eller själen har riktigt återhämtat sig.

Jag ska lära ut ansats- och intonationsövningar idag. Det känns inte bra. Jag vet inte varför, men jag har ingen bra känsla.

(Och för att allt ska vara ännu värre har jag tappat bort ett av mina älskade örhängen!)

Rensning

Idag påbörjade vi den traditionella första advent-storstädningen (ja, jag vet att det är en vecka kvar, men det är ett stort projekt och bäst att börja i tid). Jag har rensat i lådorna i sekretären. I princip hela minneslådan hamnade i soporna. Jag har så svårt att göra mig av med saker, men när jag väl gör det känns det som en lättnad. Nu har vi fått upp tavlorna på väggen också. Det är skönt. Snart kanske jag blir nöjd med ett rum i alla fall.

Kvällen har spenderats med ångest. Det är så mycket jag borde gjort men inte gjorde, och så mycket jag inte borde gjort och gjorde ändå.

På torsdag har jag ett inbokat läkarmöte. Jag avbokade ett läkarmöte imorgon, och jag vet inte ens om det var bra gjort. Den här veckan kommer att bli en kamp. Jag vet av erfarenhet att jag inte brukar få i mig så mycket alls innan vägning. Ibland känns de där läkarsamtalen något kontraproduktiva.

Konsekvenser

Dagen spenderades med mor min. Efter ett tag tyckte hon att jag borde äta någonting. Jag var illamående, och vill definitivt inte äta, men hon blev misstänksam. "Kom igen nu", sade hon. Nu håller hon ett vakande öga på mig varje gång vi ses. Det är så dags nu, liksom.

Välkommen tillbaka, kreativitet

Idag har jag målat två nya tavlor, och igår började jag skriva på en till ny låt. Jag vet inte vad som händer.

Nu ska jag gå och lägga mig, och hoppas att favorithunden är lika gosig som igår natt. Det var mysigt att vakna med en hund som lagt sitt huvud på min hals, och låg och andades mot min kind.

Fan.

Fan Heléna. Du är så jävla äcklig. Du är helt otrolig. Vore det inte bättre om du bara vände tillbaks och försökte bli smal igen?

Jag hatar dig.

Status

Jag är ganska pigg idag, men jag mår inte särskilt bra. Oron ligger i bakgrunden och gnager. Jag är utmattad i huvudet, och alla försök till tankar blir avbrutna innan de nått ända fram.

Jag drömmer konstiga drömmar om att jag är tillbaka på avdelningen. I nattens dröm smugglades jag tillbaka genom ett fönster, med hjälp av en annan patient (haha, som om fönstrena där gick att öppna...), och upptäckte att de hade ställt dit ett pingisbord. Jag försökte ta mig förbi, gick vilse i korridorerna och kom till ett litet grönt rum där de höll på att sonda en tjej.

Snart ska jag börja skriva en reflektionsuppgift över gårdagen. Egentligen vill jag städa.

Dagen

- 06.58 gick min buss i morse. Det är nästan en timme innan jag vanligtvis stiger upp ur sängen.

- Orminge ligger långt bort. Då är man tacksam när snälla människor erbjuder en skjuts dit och tillbaka. Tack Martina.

- Vi borde praktisera oftare. Imorgon ska jag reflektera över dagen idag. Mina lektioner gick tillräckligt dåligt för att jag ska vara missnöjd, men tillräckligt bra för att jag ska slippa må dåligt över det.

- 15.00 har det börjat skymma. Vart tog dagsljuset vägen? Huvudet är så överstimulerad att det enda som känns lockande är att stirra in i en vägg resten av dagen, i ett helt tyst rum.

- Trötthet av det här slaget verkar öppna upp min hjärna lite grann. Det är som att jag är tillräckligt trött för att min hjärna inte ska censurera lika mycket tankar och kreativitet och annat.

- Imorgon har vi inga lektioner. Jag hoppas att jag sover bra och drömmer något underligt, så att jag minns hela drömmen när jag vaknar.

Reflektion

Jag noterar att jag börjat skriva inlägg som mest redogör för dagens händelser. Jag har så mycket känslor att det mest är ett virrvarr i mitt huvud. Jag borde börja nysta i alla känslor och tankar, men det är mycket man borde.

Att vakna på fel sida

Ture väckte mig flera gånger i natt och försökte kräkas upp hårtussar. Jag blir lika orolig varje gång, så mycket till sömn blir det inte sådana nätter. Någonting kändes konstant fel under natten och morgonen. Himmelen såg så ljus ut, och Kulturamabarnen gick förbi utanför fönstret. Jag funderade på varför de skulle så tidigt till skolan idag, och somnade om.

Jag tog mig till slut upp och gladdes åt att jag var piggare än igår. Jag började dricka te och slösurfa på internet när telefonen ringde. Jennifer. Varför? En snabb titt på klockan avslöjar att hon är 09.18, och vi skulle börja repa för arton minuter sedan. Jag tog en näringsdryck och kastade mig iväg till tvärbanan.

Nästa fiasko var lunchen. De andra var glada åt min näringsdryck, men bra gick det inte. Åtminstone en fjärdedel hamnade i papperskorgen, och jag gick runt med ångest och kunde inte stå stilla. Jag önskar att jag kunde bespara mina vänner det.

Ted och Ture mötte upp efter skolan, och vi begav oss mot goodstore. Regnet öste och kylan ruskade om hela kroppen, trots vinterkläderna. Ture hade lagt sig på marken, och den vanligtvis vita pälsen var alldeles smutsig. Han flög omkring som ett yrväder och satte blöta tassavtryck över hela mig.

Och för en stund sedan åt vi middag. Det var ett lika dumt beslut som alltid. Jag känner hur jag liksom växer för varje sekund.

Ångesten

Ibland undrar jag om det inte vore bättre att sluta äta så att jag åtminstone slapp ångesten.

Samtal

Efter att skoldagen var slut tog jag och Julia en promenad till Odenplan. Vi pratade om tro, Gud, Jesus, bibeln och kyrkan. Det var ett bra samtal. Det är alltid trevligt med diskussioner som har lite substans. Jag är inte själv troende, och just därför tycker jag att det är väldigt spännande att höra andra människor berätta om sin tro.

Jag tror inte att jag har förutsättningarna för att tro. "Saliga är de som tror men inte ser", citerade Julia ur Bibeln, men jag litar inte tillräckligt mycket på andra för att kunna ge mig hän på det sättet. Det gör mig ingenting. Jag sörjer inte att jag saknar gudstro.

Från Odenplan tog jag fyran till Wollmar Yxkullsgatan och ett möte med avdelningsläkaren och min gamla behandlare. Vi pratade om att det inte har gått så bra för mig, och jag fick några näringsdrycker med mig hem. Läkaren ska skriva ut fler åt mig. Hon ska ringa mig igen på fredag, och eventuellt ska jag på läkarsamtal både måndag och torsdag nästa vecka.

Innan jag gick pratade min behandlare med mig. "Det är bara att äta", sade hon. "Du kan ju det mekaniska." Ja, men det liksom låser sig. Jag har verkligen försökt den här veckan, men det går inte bra. "Det är det som är bra med skolan. Du kan inte ha ångest, för du ska ha lektion." Men det är tvärtom. Jag kommer att få ångest, och jag vill inte utsätta mina vänner för det. De har fått alldeles tillräckligt med smakprov på det redan.

Minnen

Jag vet inte varför, men plötsligt tränger en massa konstiga minnen sig på. Jag märker att jag blivit äldre och fått något slags distans till mitt femtonåriga jag. Jag minns människorna omkring mig, både de dåliga och de bra. Jag minns hur det är att känna sig ensammast i världen, att försöka försvara sig mot världen med ärrade armar och svält.

Jag skulle vilja hälsa på mitt femtonåriga jag och stryka henne över håret, krama om och torka tårarna. Jag skulle sitta tryggt bredvid och vänta ut ångesten, och säga att det mesta kommer att bli bättre (så småningom blir väl allt bättre, men jag är inte ett bevis på det ännu).

På nyårsnatten är det dags för mig att öppna ett brev. Det är en gåva från mitt fjortonåriga jag, tror jag. Jag skrev hur det var, och hur det skulle bli. Jag skrev också en massa saker som jag verkligen hoppades skulle ha hänt. Vi får se hur långt jag har kommit...

Har ni tur kanske jag delar med mig.

Kreativitet

Kreativiteten bestämde sig för att flyga in i mitt huvud idag. Jag spelade Sol Seppy - Gold (om min själ var en låt skulle den vara den låten) på repeat, och målade en oljemålning. Jag gjorde som jag brukar, och bara kladdade på och låt bilden forma sig själv. Den här gången blev det spöken som flög upp mot den turkosa himmelen från ett djupt blålila vatten. (En bild hade varit på sin plats om inte kamerabatteriet hade laddats ur just när jag fotat.)

Nu hoppas jag av hela mitt hjärta på att kreativiteten skall återfinna sig så att jag får lite inspiration att plugga.

Älsklingar

Jag mår illa, och försöker gömma mig för världen. Egentligen skulle jag behöva gömma mig för mig själv ett tag, tror jag. Det känns som att jag ätit hur mycket som helst idag (och jag har ätit vadå, typ femhundra kalorier?).

Det enda som hjälper är att männen i mitt liv bor under samma tak som jag, och tar hand om mig. De pussar mig i pannan, och den ena av dem går med blöta tassar rakt över mig om morgnarna.

Jag kan inte längre tänka klart

Allt i mitt huvud är bara ett virrvarr av tankar och känslor. Min enda räddning är att jag är så van vid att analysera mig själv, att jag blivit rätt bra på att kunna se vad som är vad.

Jag försöker tänka logiskt och rationellt, men tankebanorna blir avbrutna på mitten av oinbjudna känslor. Ibland kan jag önska att förnuft och känsla kunde leva tillsammans i mig, istället för att försöka förinta varandra.

En fråga till bara...

Varför får du alltid ändra reglerna under spelets gång?

Insikt

Nej, jag var nog inte riktigt redo att skrivas ut - trots att jag ser så jävla äcklig ut.

Skillnaden

Jag märker redan skillnad, både kroppen och huvudet. Och då har jag ändå inte varit i total svält sedan utskrivningen.

Jag fryser trots många många lager kläder, jag skakar, jag känner mig låg och trött, har svårt att koncentrera mig, och jag var nära på att svimma för bara en stund sedan. Det är jättejobbigt med maten nu. Jag får inte i mig särskilt mycket.

Men jag märker att jag går ner i vikt.

Jag och Martina pratade idag. Hon tycker att det är dags för mig att bestämma mig för om jag vill bli frisk eller fortsätta vara sjuk. Det skulle onekligen vara lättare om jag visste det.

Temorgon

Jag börjar få in rutinerna nu. Jag hinner båda borsta håret, sminka mig och dricka te innan jag springer iväg till tvärbanan.

Nu blir det auskultation på GIH.

Åååh.

Heléna din jävla idiot. Jävla äckliga äckliga äckliga du.

Det är aldrig en bra idé att försöka äta något.

Fortsatta misslyckanden

Ingen matlåda idag, som sagt, så jag var förberedd på att vara tvungen att köpa något. Jag är rätt ordentligt övervakad och tjatad på (och ja, jag är faktiskt rörd av omtanken). Jag begav mig därför till Ica Esplanad efter min pianolektion. På väg dit så jag en smal flicka och blev helt sänkt. Jag skäms så otroligt mycket över hur jag ser ut just nu. Besöket på Ica var inte direkt imponerande; jag gick in, såg mig omkring, och kom ut en halvtimme senare utan att ha köpt någonting. Allt var för stort, innehöll socker, för energirikt eller inte veganskt.

Tomhänt anlände jag till skolan, och slog mig ner vid ett bord i cafeterian. Efter en liten stund dök Julia upp och fick mig att köpa en liten sallad. Klockan var kvart över tolv. Typ. Efter det började de verkliga problemen. Jag kunde inte äta det som hade legat på kanten av skålen, saker som såg konstiga ut, morötter, majs eller oliver (för mycket energi i samtliga). Och jag var tvungen att äta i ordning. Groddarna låg överst, och jag började äta - grodd för grodd. Efter ett antal missöden, som tappade bestick och annat otrevligt var klockan plötsligt halv två och det var dags för nästa lektion. Kvar i skålen låg en halv sallad (och vi pratar inte matig lunchsallad, utan de där salladsskålarna är tänkta som tillbehör till "riktig" mat). Och mitt te hade blivit kallt.

Nya tag

Hmm. Ingen matlåda packad idag heller. Det är svårt att göra en vettig lunchlåda om man inte gjorde någon vettig middag.

Nu blir det sånglektion, pianolektion och didaktik. Vi får hoppas att jag överlever.

Anorexin - Heléna: 1 -0

Äsch. Det går inte ens att kommentera hur den här dagen har gått.

Jag kan inte ens förstå varför det ska vara så jävla svårt.


(Det kan du visst, Heléna. Det är för att du ska slippa blunda när du går förbi en spegel.)

I suppose I needed to believe

Jag tänkte på en sak när jag hade Repertoar och Interpretation igår eftermiddag. Julia hade valt låt åt mig, och låten var Dilbas I'm sorry.

I painted a picture of you
your soul was red, and your mind was blue
destiny laid a light on my creation
This dream I had made a slave of my passion
reality was always to far away
And we were happy, until it came to close one day
Sudden I faced the truth of my dream
my love had only been a picture, a scene
I suppose I needed to believe, didn't wanna see
You had never been close to me
I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain
I have no solution, I'll try to never be back again

Vi diskuterade hur vi tolkade låten, och jag tolkade det som ett förhållande som tagit slut, med all ilska, sorg, saknad och bitterhet det kan föra med sig. Jag fick sjunga argt (woho...) med Julia springandes runt mig. Mitt i all ilska började jag verkligen tro på orden. Det går så bra att vända texten inåt. Det blev så tydligt för mig hur man ibland tvingas möta verkligheten, bakom alla illusioner. När man inte längre kan ljuga för sig själv.


Dagen idag då? Inte så imponerande. Det blev ingen frukost, och matlåda hade jag naturligtvis inte gjort i ordning någon. Jag tog en näringsdryck med mig i väskan i alla fall. Julia och jag gick och köpte sushi, och sedan såg de till att jag fick i mig fyra bitar. På fyrtiofem minuter.

- Du är inte på avdelningen längre. Nu är du utskriven, nu måste du klara det här själv faktiskt.
- Jag måste ingenting. Jag måste inte äta alls. Rent krasst.
- Men om du inte äter då hamnar du ju på avdelningen igen. Rent krasst. Och det vet du.

Utskriven

Och så var man utskriven. Efter utskrivningssamtalet och några jobbiga avsked åkte jag direkt till skolan och sångmetodiken.

Väl där åt jag ett halvt päron och rev bort några nagelband.

Dagen avslutades 18.45, och efter det satte jag mig på tunnelbanan och åkte fel.

Det är en ny dag

Det är bara att ta nya tag varje gång jag vaknar. Natten har varit mysig; en viss hund har legat mitt i sängen och sett till att man legat stilla. Jag vill verkligen inte vara såhär tjock. Jag hatar det här. Jag står inte ut.

Idag står läxor på agendan. När jag igår uppdaterade vår inne- och utelista på griffeltavlan i hallen, noterade jag hur mycket läxor jag har att göra. Och värre blir det. Det är det som är det värsta, att det blir värre.

Hur ska jag kunna undgå att falla? Att ta en dag i sänder känns också lite farligt. Det är så lätt att man missar helheten då.

Ångestdag

Hela dagen idag har varit präglad av ångest. Jag har frusit konstant och legat på golvet och gråtit, och Ted har gråtit och Ture har legat på oss och pussat bort våra tårar.

Allvarligt talat förstår jag inte hur så lite kan ha ändrats i mig under de här två månaderna.

Helvete, helvete, helvete

Varför kan jag inte bara få vara smal?

Insikter

Det är när man kommer hem igen det blir uppenbart hur lite som faktiskt har hänt under tiden på avdelningen.

På måndag tar pausen slut, och verkligheten kallar.

Hemflyttad

Nu är jag hemma, och jag har flyttat hem alla mina saker. Det känns sådär. Så fort jag kommer hem blir det jobbigt och svårt igen, och när jag kommer tillbaka till skolan på måndag, förväntas jag ta igen hela terminen innan terminen är slut. Samtidigt ska jag inte ha någon terapeut på SCÄ, utan förväntas klara mig på några samtal med läkaren jag gick hos innan jag hamnade på avdelningen.

Jag och avdelningsläkaren pratade om mina leder idag. Jag får inte så mycket gehör för mitt ont, känner jag. Hon säger mest att det nog inte är något farligt. Det tror inte jag heller, men det förstör mitt liv. Den nya ST-läkaren verkade ta det mer på allvar, faktiskt. De skulle fundera över helgen på om de ska remittera mig till någon.

Sista heldagen på avdelningen

Det här har varit en märklig dag. Imorgon packar jag väskorna och bär ut dem härifrån. Sedan stannar jag hemma till söndag kväll, sover en natt på avdelningen och har utskrivningssamtal måndag 12.30.

Nästan två månaders inläggning har gått väldigt fort, och jag undrar ibland vad som har hänt (bortsett från allt tillkommet äckel på min kropp).

Hemliga skåpet

Dagens goda gärning: Jag hittade precis en patient gömd i pysselskåpet. Hennes mamma och personalen hade letat jättelänge, och när jag skulle gå ut från pysselrummet tänkte jag att jag skulle kolla i skåpet. Det var nämligen det enda gömstället jag kunde komma på.

Och där satt hon. Jag övertygade henne om att det nog var lika bra att hon kom därifrån. Jag har också varit fjorton.

Samtal med medpatient

- ...och då sade hon "ja, det syns ju att du är på väg tillbaka nu".
- Åh, nej.
- Mmm.
- Jag tycker snarare att du ser smalare ut. Det är så att man undrar om du verkligen äter ordentligt när du är borta.

Och så en sträng blick på det.

Dagens lektioner

Tydligen ligger hela klassen hemma med svininfluensa, så det var bara jag och en tjej till som var i skolan idag. Det började bra, med en dubbelt så lång sånglektion som vanligt med M. Jag tycker att hon är en helt fantastisk sånglärare! Allt hon säger fungerar. Jag fick sjunga med händerna vid huvudet, och helt plötsligt lät det dubbelt så mycket. Sedan bestämde vi oss för att det var dags för en ny sångläxa, och till slut föll valet på förra årets favorit: Mozarts Abendempfindung. Det känns fantastiskt att det faktiskt händer någonting. Jag märker redan hur mycket bättre det går med den jämfört med förra året!

Sedan var det dags för pianolektion, med L. Jag försökte återigen att förklara att det inte är helt lätt att öva här på avdelningen, men han tar inte in det. Det blev lagom dålig stämning, som vanligt. Han slängde ur sig att det var konstigt att jag, "som är en av de starkare pianisterna i klassen", var så bunden vid att titta på händerna (vilket jag inte riktigt köper att jag är, men det är en annan historia). Jag kontrade med att säga att jag å andra sidan är mycket mindre notbunden än de flesta i klassen. Jag behöver inte noterna annat än för att lära mig hur stycket låter. När jag väl vet det behöver jag inte noterna längre. Då sade han att han minsann inte var notbunden, och jag förklarade att jag aldrig påstått det heller. Då sade han att de som är notbundna kommer att vara mycket bättre på att spela á vista, än vad jag kommer att vara. (Att jag redan är bra på á vista-spel tar han inte i beaktan.) Jag sade att det kanske stämmer, men jag kommer å andra sidan att vara bättre på gehörsspel – det vill säga, det finns fördelar och nackdelar med båda. Men så är det inte i hans värld. I hans värld finns det inget jag är bra på som inte är hans förtjänst. Och det här var alltså bara en av våra mindre trevliga diskussioner idag. Man hinner tjafsa mycket på tjugo minuter, om man bara vill.

Sedan träffade jag K, läraren jag hade i klassisk sång förra året. Hon var en av dem som såg till att jag hamnade på Södersjukhuset när jag hade svimmat, det som ledde till att jag blev inlagd här. Vi pratade om hur det går här, och jag förklarade att jag vantrivs i min kropp, och att jag skäms för att gå ut. "För jag har gått upp mycket i vikt", sade jag. "Ja" sade hon, "det syns att du är påväg tillbaka nu". Det var inte det jag behövde höra just då.

Jag försökte ringa Ted och Karin, men Comviqs nät ligger ju nere. Istället gick jag av vid slussen och tog en höstpromenad tillbaka till avdelningen.

Normalisering

Jag var i skolan i eftermiddags, på en ensemblelektion. Det kändes inte särskilt givande att sitta i en och en halv timme och spela elgitarr till "You really got me". Det enda som kändes var handleden, som gjorde rätt ont hela tiden. Dumma kropp.

Jag kan inte ens avgöra om det känns bra eller dåligt att komma tillbaka till mitt vanliga liv. Det är rätt skönt, på ett sätt, att allt blir som vanligt igen. Samtidigt har jag inte varit frisk i min vanliga verklighet. Och jag förväntas ta igen allt jag missat under de här två månaderna, direkt när jag kommer tillbaka. Jag känner en viss press. Typ.

Jag och min behandlare Tove var ute på Légumes och åt middag. Jag hade ingen aning om att man kunde ha restaurangträning utanför de som är torsdagar vid lunch. Jag vet inte hur vi kom in på det, men det slutade med att jag berättade hela historien om mig och Ted från det att vi möttes och fram till idag, samtidigt som jag kämpade med att peta i mig min mat. Jag tror att jag måste ha fått för mycket mat, för jag kan inte minnas när det var så fysiskt svårt senast. Jag mådde illa redan efter halva tallriken, och var nära att fråga om jag var tvungen att äta upp allt (vilket är lönlöst, för det måste man alltid).

Imorgon ska jag till skolan igen. Jag kan inte mina läxor tillräckligt bra, för det finns inte möjlighet att öva på något bra sätt här på avdelningen. Det känns inte särskilt kul att gå dit då.

Hej Heléna

Men vad tror du egentligen? Då får inte vara som andra, för att du inte är som andra, och det vet du. Alla föds med olika förutsättningar, och du får helt enkelt anpassa dig efter dina förutsättningar. Du vet mycket väl att jag inte tagit livet ifrån dig. Snarare tvärtom. Vem skulle du ha varit utan mig, hade du tänkt dig? Då hade du suttit där, ännu tjockare, ännu äckligare och inte ha åstadkommit någonting. Vem skulle brytt sig om dig då, tror du?

Och vad tror du kreativiteten kommer ifrån? Vad tror du har skapat din personlighet, och vem gav dig någonting att leva för? Vem har givit dig din enda tillflyktsort, alla dina drömmar? Vem har fyllt dina värdelösa dagar med innehåll?

Nej, jag älskar inte dig. Det finns liksom ingenting att älska hos dig. Vad skulle jag älska? Dina värdelösa ansträngningar? Än är du inte älskvärd på långa vägar.

Du kan var hur rebellisk du vill, men du vet att du ljuger för dig själv. Du vet mycket väl, att i slutändan är det jag som bestämmer.

Hej anorexi

Hur mycket har du tagit ifrån mig nu? Hur många år, och hur mycket liv har du tagit? Varför kan jag inte få vara som andra, åtminstone ibland? Jag minns inte när du smög dig på, hur du nästlade dig in i mitt huvud när jag bara var ett barn. Vad hade jag gjort för fel?

Det är så jävla äckligt hur du liksom tvinnar dina tankar med mina, tills jag inte längre vet vad som är vad. Det är så jävla orättvist att du alltid ändrar spelreglerna så att jag aldrig kan vinna. Det är så jävla fel att du låtsas vara jag, och ljuger för folk omkring mig.

Varför hatar du mig? Varför måste jag dö innan jag är smal nog, bra nog? Du vet hur mycket jag försökt vara dig till lags, hur mycket jag tvingat mig till och hur ont det har gjort ibland, och ändå blir du aldrig nöjd.

Och när hungern är som värst, önskar jag ändå bara att bli älskad, men du kan inte ens det. Inte ens då kan du älska mig.

Tillbaka från skolan

Nu är jag tillbaka på avdelningen efter en eftermiddag i skolan. Det känns bra att komma till skolan, och om inte annat är det alltid trevligt att få lite höstluft i lungorna. Vi hade sångmetodik, och vi har bland annat analyserat "Don't know why" (Norah Jones hit). Det är intressant hur många möjliga tolkningar det finns till varje låt.

Nu ska jag ringa Ted och se om vi kan spela betapet. Jag är verkligen jättebra på att sysselsätta mig själv.

Morgonens aktiviteter

1. Jag hjälpte en behandlare med hennes dator.
2. Jag hjälpte en patient som började må dåligt.
3. Jag missade promenaden för att jag hjälpt folk istället för att leta upp ytterkläder.
4. Jag insåg att det var lika bra, eftersom jag har en miljon saker att hinna göra innan jag går till skolan.
5. Jag satte mig vid datorn istället för att göra alla saker jag borde.

Oerhört bra val hittills. Det här blir säkert en jättebra dag.

Skola imorgon

Jag vill inte till skolan imorgon. Det är hundra tusen saker jag måste fixa innan dess, och jag orkar inte. Jag sover inte ordentligt om nätterna, utan vaknar upp med ont någonstans och kan inte somna om. Dessutom skäms jag för att gå ut. Jag vantrivs i min kropp och står inte ut med tanken på att någon ser den. Särskilt inte de i skolan, eftersom de vet hur jag såg ut innan jag blev inlagd.

Det här är ett av problemen med att vara inlagd. Trots att jag vet att jag kommer att må bättre av att faktiskt komma iväg till skolan än av att sitta här inne på avdelningen och uggla, känns det jättejobbigt. Det är hemskt jobbigt varje gång jag ska lämna avdelningen, och sedan är det alltid ännu jobbigare att återvända.

Män som hatar kvinnor

Den lämnar inte mig. Framför allt inte våldtäktsscenen. Det brukar vara så. Otäcka våldtäktsskildringar kryper verkligen in under skinnet på mig och försvinner inte därifrån.

Å andra sidan är det just den där ångestfyllda obehagskänslan jag dras till. Ibland tror jag att det är för att kanalisera min ångest. Min glädje lever jag hellre ut på andra sätt än att se en film/läsa om den. Eller så är det för att svärtan är så trygg, så välbekant. Ångesten har blivit standard, och jag känner inte för att gå utanför ramarna så himla ofta. Äsch, jag vet inte.

Veganska världsdagen

Idag är det veganska världsdagen. Då känns det väldigt bra att bara äta kvällsmål på avdelningen, och resten hemma. På avdelningen står det till och med i reglerna "tyvärr har vi ingen möjlighet att behandla veganer, då vegankost är otillräcklig för personer som har eller riskerar att få näringsbrist" (jag har påpekat att de borde formulera om sig till "tyvärr har vi ingen möjlighet att servera vegankost [...]", men de förstår inte vad jag menar...). Jag har det bättre sen de accepterat att jag faktiskt är allergisk mot mjölkprotein, och jag får en ganska stor del av mjölken ersatt av soja- eller havremjölk.

De tror dessutom att veganismen är en del av ätstörningen. Det är synd, för i mitt fall blev det lättare att äta när jag blev vegan. Då slapp jag i alla fall tänka att det var omoraliskt att äta.

Finbesök

Igår fick vi finbesök av systeryster. Hon busade med Ture, och hon var till och med ute och gick med honom själv en liten stund. Det märks att Ture växer när han klarar av att vara borta från oss en så pass lång stund utan att bli hysterisk. Annat var det härom dagen, när jag skulle rasta Ture samtidigt som Ted skulle iväg till affären. Det sista Ted gjorde var att skrika "Ture, hejdå!" och springa iväg i ilfart. Ture försökte springa efter, vilket jag såg till att han inte gjorde, och han ägnade resten av tiden tills Ted kom tillbaka med att leta efter honom.

Vi kollade på "Män som hatar kvinnor" igår. Det var en riktigt bra film. Jag som inte tycker så hemskt mycket om långa filmer satt som klistrad i två och en halv timme.

Ikväll ska jag tillbaka till avdelningen. Det känns aldrig roligt när man varit därifrån ett tag.

God morgon

Nu är jag uppe efter en helvetesnatt med en konstant värkande axel. Ture har ägnat morgonen åt att ligga på min mage och slicka mig i ansiktet. Myshund.

Nu är det dags för frukost, och i eftermiddag kommer systeryster.

Hemmakväll

Jag sitter hemma med Ted och Ture framför Idol. Det känns lagom hjärndött. Vi ska snart börja laga middag (personalen på avdelningen skulle bli galna om de visste hur mycket jag struntar i måltidstiderna!), och jag har beslutsångest som alltid. Jag är en mardröm att leva ihop med. Tack Ted, för att du står ut med mig.

Ännu en dag

Och så var ännu en dag på avdelningen till ända. Jag har suttit gömd i en fåtölj och spelat betapet och lyssnat på musik. Oerhört terapeutiskt. Allt den här dagen skulle fördrivits med uteblev. Restaurangträningen blev bortglömd, pumporna kändes inte kul och mitt finbesök stannade hemma.

Jag fick för övrigt reda på idag att jag tvingas tacka nej till psykodrama-gruppen. Jag har satslära på tisdagar under våren. Det känns så typiskt att tvingas tacka nej till det första bra erbjudandet jag fått på det här stället.

Samtal med behandlarna

Jag har samtalat med mina behandlare idag. Jag berättade om ledontet, eftersom det tar så mycket kraft ifrån mig just nu. Jag berättade hur attraktiv svälten känns just nu när det är det enda som lindrar, men de hävdar att det inte är skäl nog att börja svälta igen. Det är lätt för dem att säga, de slipper i alla fall leva med konstant ont.

Jag avbokade morgondagens permission också. Jag stannar på avdelningen istället. På schemat står restaurangträning och gröpa ur pumpor.

Hejdå utveckling, hej igen självsvält

Jag har fortfarande inte fått svar på om jag måste göra studieuppehåll det här året, eller om jag kan ta igen det jag missat. Inte heller har jag fått svar på om det är okej att jag är med i psykodramagruppen på tisdagseftermiddagar. På fredag måste jag ge besked till Raili, som håller i gruppen, och har jag inte fått besked från skolan tills dess måste jag tacka nej till den möjligheten. Det känns så jävla synd bara, för det är första gången jag blir erbjuden någonting som verkar vettigt och utvecklande.

Jag har en extremt dålig känsla. Det känns inte alls som att det kommer att gå bra när jag blir utskriven härifrån. Jag vågar inte gå ut genom dörren för att jag skäms så över min kropp. Jag har ångest hela tiden, och är konstant illamående. Dessutom har mina leder börjat spöka igen, som alltid när jag inte svälter. Jag får ingen sömn om nätterna för att min kropp värker. När det enda som hjälper mot ontet är svälten är det svårt att inte tro att det bara är en tidsfråga innan jag trillar tillbaka. Jag står snart inte ut längre. Det här är inget liv.

Vill inte, vill inte

- De kan inte släppa ut dig nu. Du är ju en samhällsfara med din pessimism.

Jag känner mig trotsig som ett litet barn, men jag vill verkligen inte äta nu.

Förändringen

Innan jag kom hit ville jag verkligen bli frisk. Visst strävade jag fortfarande efter att gå ner i vikt och bli smal, men jag hade en stark önskan att bli frisk. Jag tänkte att inläggningen skulle bli en vändpunkt, att jag äntligen skulle våga tro på att jag faktiskt är sjuk, och att jag skulle kunna släppa taget lite om allt. Uppdraget är liksom slutfört - det står anorexia nervosa i mina papper, jag har varit nära döden, och jag har varit inlagd på en slutenvårdsavdelning. Det borde inte finnas så hemskt mycket att tvivla på.

Och nu då? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Här har jag varit ganska osynlig, och de verkar tro att det går att avgöra hur sjuk någon är bara genom att titta på vikten. Det enda som har förändrats under min tid här är att jag gått upp alldeles för mycket i vikt, och att jag inte längre känner mig motiverad att bli frisk. Jag drömmer om är att bli smalare än jag var. Jag drömmer om att bli tillräckligt sjuk för att vara värd att bli omhändertagen, värd att någon bryr sig om. Jag orkar inte vara stark och ta hand om allt. Varför kan inte jag få vara liten, för en gångs skull?

Jag träffade ledaren för psykodrama-gruppen idag. Hon berättade att gruppen träffas tre timmar varje tisdag, och att det är en obligatorisk smörgås vid varje tillfälle. Och trots att gruppen verkar oerhört utvecklande och spännande ville hela min kropp skrika nej, bara för att slippa den där smörgåsen.

Vi får se hur det blir.

Kött

Min bordsgranne fick vanliga köttbullar istället för vegetariska. Hon har varit vegetarian i tretton år och bröt ihop. Det skulle jag också gjort.

Jag litar inte på kockarna här. Inte sedan en av dem tyckte att jag skulle äta fisk för att morotsbiffarna var slut, och besvarade mina nej med "but it's not a big difference". Kanske inte för dig, men för mig. För mig är det kolossalt stor skillnad mellan fiskar och morötter.

Helvete.

Bildterapin

Jag har precis kommit tillbaka från bildterapin, måndagens schemalagda och obligatoriska aktivitet. Det är ganska rogivande, faktiskt. Jag kan aldrig hålla mig till temat utan sitter med samma bild, gång efter gång. Jag vet inte om den någonsin kommer att bli klar. Dessutom är jag inte nöjd med den.

Det är rätt talande att samtliga i gruppen börjar med att berätta hur ful och dålig bilden man pysslat med är. Det är inte direkt klubben för inbördes beundran som bor på den här avdelningen.

Nu är det lunch. Usch och fy. Jag hoppas att jag överlever.

Oväsen

Jag kan inte tänka några klara tankar, för det skriker så mycket i mitt huvud.

Jag orkar inte med min kropp. Jag är fångad i någonting som inte är jag.

Veckoplan

Jag har gjort en veckoplan med mina behandlare. Det blir många permissioner den här veckan.

Hur ska det gå?

Jag vet inte, men jag orkar inte ens vara ärlig längre.

På utflykt

Vi bestämde oss till slut för att åka iväg till mor min för att träffa mormor. De skulle äta krabba, och mamma hade gjort lasagne till oss. Mormor slog på sin krabba så att det skvätte över hela bordet, över våra tallrikar och på lasagnen. Inte så att jag såg skvätten, men jag förstår att det hamnade på maten också. Då var det inte lätt att äta. Så det blev inte så mycket. Det hade inte blivit så mycket ens innan. Det är rätt svårt nu.

Jag gick runt i mammas fleecetröja och frös. Det är inte kallare idag än en vanlig höstdag, men trots min vintermundering var mina läppar blåa när vi kom innanför dörren.

Jag vet inte hur det här ska funka efter utskrivningen.

Så vem vinner?

- Du är så vacker.
- Det tycker inte jag.
- Då står det 1-1.

Efterklokhet

Såhär i efterhand inser jag att det hade varit trevligt att haft tiden innan inläggningen, och hela tiden inne på avdelningen, dokumenterad. Jag har försökt att skriva lite i min dagbok under min ofria tid, men det föll rätt snabbt. Synd. Det är svårt att märka av en gradvis förändring hos sig själv. Det är lätt att man för sent inser att man är någon annan än man var för ett halvår sedan, och inte ser riktigt hur det gick till.

Men, bättre sent än aldrig. Kanske.

Permission

De tyckte på avdelningen att det skulle bli en för kort permission om jag var lördag efter lunch till söndag innan lunch, precis som förra veckan. De menar att det ju är så kort tid kvar tills jag skrivs ut. Och det är det ju. Frågan är bara hur det här ska gå. Än är inte striden i huvudet slut, och jag vet inte om jag alls kommer att få i mig någonting i helgen.

Min mor ringde igår och frågade om jag, Ted och Ture ville åka med till mormor och fira hennes födelsedag på lördag. Hon lovade att mormor minsann bara kommer att ha ögonen på lilla Ture. Jag vet ändå inte. Det känns jobbigt. Det känns mycket bättre att isolera sig. Hmmf.

Nu är jag hemma i alla fall. Turetok ligger och sover och Ted sitter mittemot mig och leker med håret. Jag har ont i magen.

.

Ångesten skriker i kroppen. Hur ska jag någonsin kunna klara det här?

Ambivalens

På måndag har jag varit inlåst i fem veckor. Då är det inte mer än två veckor kvar till utskrivning. Från början var det sagt att jag skulle skrivas ut den 26:e, men det blev förlängt. Så hur går det? Jag vet inte. Ångesten har växt i samma takt som jag, och jag vantrivs och vill mest krypa ut ur huden och bosätta mig i någon annan kropp. Jag kan inte ens känna min motivation längre. Någonstans vet jag att jag fortfarande har den, men den känns inte alls. Hur ska jag kunna kämpa vidare när jag inte ens ser vart jag ska gå?

De tjatar på mig att förlänga helgens permission, och åka fredag lunch till söndag lunch. Det är mer än dubbelt så långt som förra permissionen. Jag vet inte hur det ska gå, och jag har en dålig känsla. Samtidigt jublar en del av mig över denna chans att slippa härifrån. Bort från maten, bort från övervakningen. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag har gått vilse och hittar inte rätt igen.