God morgon

Nu är jag uppe efter en helvetesnatt med en konstant värkande axel. Ture har ägnat morgonen åt att ligga på min mage och slicka mig i ansiktet. Myshund.

Nu är det dags för frukost, och i eftermiddag kommer systeryster.

Hemmakväll

Jag sitter hemma med Ted och Ture framför Idol. Det känns lagom hjärndött. Vi ska snart börja laga middag (personalen på avdelningen skulle bli galna om de visste hur mycket jag struntar i måltidstiderna!), och jag har beslutsångest som alltid. Jag är en mardröm att leva ihop med. Tack Ted, för att du står ut med mig.

Ännu en dag

Och så var ännu en dag på avdelningen till ända. Jag har suttit gömd i en fåtölj och spelat betapet och lyssnat på musik. Oerhört terapeutiskt. Allt den här dagen skulle fördrivits med uteblev. Restaurangträningen blev bortglömd, pumporna kändes inte kul och mitt finbesök stannade hemma.

Jag fick för övrigt reda på idag att jag tvingas tacka nej till psykodrama-gruppen. Jag har satslära på tisdagar under våren. Det känns så typiskt att tvingas tacka nej till det första bra erbjudandet jag fått på det här stället.

Samtal med behandlarna

Jag har samtalat med mina behandlare idag. Jag berättade om ledontet, eftersom det tar så mycket kraft ifrån mig just nu. Jag berättade hur attraktiv svälten känns just nu när det är det enda som lindrar, men de hävdar att det inte är skäl nog att börja svälta igen. Det är lätt för dem att säga, de slipper i alla fall leva med konstant ont.

Jag avbokade morgondagens permission också. Jag stannar på avdelningen istället. På schemat står restaurangträning och gröpa ur pumpor.

Hejdå utveckling, hej igen självsvält

Jag har fortfarande inte fått svar på om jag måste göra studieuppehåll det här året, eller om jag kan ta igen det jag missat. Inte heller har jag fått svar på om det är okej att jag är med i psykodramagruppen på tisdagseftermiddagar. På fredag måste jag ge besked till Raili, som håller i gruppen, och har jag inte fått besked från skolan tills dess måste jag tacka nej till den möjligheten. Det känns så jävla synd bara, för det är första gången jag blir erbjuden någonting som verkar vettigt och utvecklande.

Jag har en extremt dålig känsla. Det känns inte alls som att det kommer att gå bra när jag blir utskriven härifrån. Jag vågar inte gå ut genom dörren för att jag skäms så över min kropp. Jag har ångest hela tiden, och är konstant illamående. Dessutom har mina leder börjat spöka igen, som alltid när jag inte svälter. Jag får ingen sömn om nätterna för att min kropp värker. När det enda som hjälper mot ontet är svälten är det svårt att inte tro att det bara är en tidsfråga innan jag trillar tillbaka. Jag står snart inte ut längre. Det här är inget liv.

Vill inte, vill inte

- De kan inte släppa ut dig nu. Du är ju en samhällsfara med din pessimism.

Jag känner mig trotsig som ett litet barn, men jag vill verkligen inte äta nu.

Förändringen

Innan jag kom hit ville jag verkligen bli frisk. Visst strävade jag fortfarande efter att gå ner i vikt och bli smal, men jag hade en stark önskan att bli frisk. Jag tänkte att inläggningen skulle bli en vändpunkt, att jag äntligen skulle våga tro på att jag faktiskt är sjuk, och att jag skulle kunna släppa taget lite om allt. Uppdraget är liksom slutfört - det står anorexia nervosa i mina papper, jag har varit nära döden, och jag har varit inlagd på en slutenvårdsavdelning. Det borde inte finnas så hemskt mycket att tvivla på.

Och nu då? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Här har jag varit ganska osynlig, och de verkar tro att det går att avgöra hur sjuk någon är bara genom att titta på vikten. Det enda som har förändrats under min tid här är att jag gått upp alldeles för mycket i vikt, och att jag inte längre känner mig motiverad att bli frisk. Jag drömmer om är att bli smalare än jag var. Jag drömmer om att bli tillräckligt sjuk för att vara värd att bli omhändertagen, värd att någon bryr sig om. Jag orkar inte vara stark och ta hand om allt. Varför kan inte jag få vara liten, för en gångs skull?

Jag träffade ledaren för psykodrama-gruppen idag. Hon berättade att gruppen träffas tre timmar varje tisdag, och att det är en obligatorisk smörgås vid varje tillfälle. Och trots att gruppen verkar oerhört utvecklande och spännande ville hela min kropp skrika nej, bara för att slippa den där smörgåsen.

Vi får se hur det blir.

Kött

Min bordsgranne fick vanliga köttbullar istället för vegetariska. Hon har varit vegetarian i tretton år och bröt ihop. Det skulle jag också gjort.

Jag litar inte på kockarna här. Inte sedan en av dem tyckte att jag skulle äta fisk för att morotsbiffarna var slut, och besvarade mina nej med "but it's not a big difference". Kanske inte för dig, men för mig. För mig är det kolossalt stor skillnad mellan fiskar och morötter.

Helvete.

Bildterapin

Jag har precis kommit tillbaka från bildterapin, måndagens schemalagda och obligatoriska aktivitet. Det är ganska rogivande, faktiskt. Jag kan aldrig hålla mig till temat utan sitter med samma bild, gång efter gång. Jag vet inte om den någonsin kommer att bli klar. Dessutom är jag inte nöjd med den.

Det är rätt talande att samtliga i gruppen börjar med att berätta hur ful och dålig bilden man pysslat med är. Det är inte direkt klubben för inbördes beundran som bor på den här avdelningen.

Nu är det lunch. Usch och fy. Jag hoppas att jag överlever.

Oväsen

Jag kan inte tänka några klara tankar, för det skriker så mycket i mitt huvud.

Jag orkar inte med min kropp. Jag är fångad i någonting som inte är jag.

Veckoplan

Jag har gjort en veckoplan med mina behandlare. Det blir många permissioner den här veckan.

Hur ska det gå?

Jag vet inte, men jag orkar inte ens vara ärlig längre.

På utflykt

Vi bestämde oss till slut för att åka iväg till mor min för att träffa mormor. De skulle äta krabba, och mamma hade gjort lasagne till oss. Mormor slog på sin krabba så att det skvätte över hela bordet, över våra tallrikar och på lasagnen. Inte så att jag såg skvätten, men jag förstår att det hamnade på maten också. Då var det inte lätt att äta. Så det blev inte så mycket. Det hade inte blivit så mycket ens innan. Det är rätt svårt nu.

Jag gick runt i mammas fleecetröja och frös. Det är inte kallare idag än en vanlig höstdag, men trots min vintermundering var mina läppar blåa när vi kom innanför dörren.

Jag vet inte hur det här ska funka efter utskrivningen.

Så vem vinner?

- Du är så vacker.
- Det tycker inte jag.
- Då står det 1-1.

Efterklokhet

Såhär i efterhand inser jag att det hade varit trevligt att haft tiden innan inläggningen, och hela tiden inne på avdelningen, dokumenterad. Jag har försökt att skriva lite i min dagbok under min ofria tid, men det föll rätt snabbt. Synd. Det är svårt att märka av en gradvis förändring hos sig själv. Det är lätt att man för sent inser att man är någon annan än man var för ett halvår sedan, och inte ser riktigt hur det gick till.

Men, bättre sent än aldrig. Kanske.

Permission

De tyckte på avdelningen att det skulle bli en för kort permission om jag var lördag efter lunch till söndag innan lunch, precis som förra veckan. De menar att det ju är så kort tid kvar tills jag skrivs ut. Och det är det ju. Frågan är bara hur det här ska gå. Än är inte striden i huvudet slut, och jag vet inte om jag alls kommer att få i mig någonting i helgen.

Min mor ringde igår och frågade om jag, Ted och Ture ville åka med till mormor och fira hennes födelsedag på lördag. Hon lovade att mormor minsann bara kommer att ha ögonen på lilla Ture. Jag vet ändå inte. Det känns jobbigt. Det känns mycket bättre att isolera sig. Hmmf.

Nu är jag hemma i alla fall. Turetok ligger och sover och Ted sitter mittemot mig och leker med håret. Jag har ont i magen.

.

Ångesten skriker i kroppen. Hur ska jag någonsin kunna klara det här?

Ambivalens

På måndag har jag varit inlåst i fem veckor. Då är det inte mer än två veckor kvar till utskrivning. Från början var det sagt att jag skulle skrivas ut den 26:e, men det blev förlängt. Så hur går det? Jag vet inte. Ångesten har växt i samma takt som jag, och jag vantrivs och vill mest krypa ut ur huden och bosätta mig i någon annan kropp. Jag kan inte ens känna min motivation längre. Någonstans vet jag att jag fortfarande har den, men den känns inte alls. Hur ska jag kunna kämpa vidare när jag inte ens ser vart jag ska gå?

De tjatar på mig att förlänga helgens permission, och åka fredag lunch till söndag lunch. Det är mer än dubbelt så långt som förra permissionen. Jag vet inte hur det ska gå, och jag har en dålig känsla. Samtidigt jublar en del av mig över denna chans att slippa härifrån. Bort från maten, bort från övervakningen. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag har gått vilse och hittar inte rätt igen.