Ambivalens

På måndag har jag varit inlåst i fem veckor. Då är det inte mer än två veckor kvar till utskrivning. Från början var det sagt att jag skulle skrivas ut den 26:e, men det blev förlängt. Så hur går det? Jag vet inte. Ångesten har växt i samma takt som jag, och jag vantrivs och vill mest krypa ut ur huden och bosätta mig i någon annan kropp. Jag kan inte ens känna min motivation längre. Någonstans vet jag att jag fortfarande har den, men den känns inte alls. Hur ska jag kunna kämpa vidare när jag inte ens ser vart jag ska gå?

De tjatar på mig att förlänga helgens permission, och åka fredag lunch till söndag lunch. Det är mer än dubbelt så långt som förra permissionen. Jag vet inte hur det ska gå, och jag har en dålig känsla. Samtidigt jublar en del av mig över denna chans att slippa härifrån. Bort från maten, bort från övervakningen. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag har gått vilse och hittar inte rätt igen.