Förändringen

Innan jag kom hit ville jag verkligen bli frisk. Visst strävade jag fortfarande efter att gå ner i vikt och bli smal, men jag hade en stark önskan att bli frisk. Jag tänkte att inläggningen skulle bli en vändpunkt, att jag äntligen skulle våga tro på att jag faktiskt är sjuk, och att jag skulle kunna släppa taget lite om allt. Uppdraget är liksom slutfört - det står anorexia nervosa i mina papper, jag har varit nära döden, och jag har varit inlagd på en slutenvårdsavdelning. Det borde inte finnas så hemskt mycket att tvivla på.

Och nu då? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Här har jag varit ganska osynlig, och de verkar tro att det går att avgöra hur sjuk någon är bara genom att titta på vikten. Det enda som har förändrats under min tid här är att jag gått upp alldeles för mycket i vikt, och att jag inte längre känner mig motiverad att bli frisk. Jag drömmer om är att bli smalare än jag var. Jag drömmer om att bli tillräckligt sjuk för att vara värd att bli omhändertagen, värd att någon bryr sig om. Jag orkar inte vara stark och ta hand om allt. Varför kan inte jag få vara liten, för en gångs skull?

Jag träffade ledaren för psykodrama-gruppen idag. Hon berättade att gruppen träffas tre timmar varje tisdag, och att det är en obligatorisk smörgås vid varje tillfälle. Och trots att gruppen verkar oerhört utvecklande och spännande ville hela min kropp skrika nej, bara för att slippa den där smörgåsen.

Vi får se hur det blir.