Hejdå utveckling, hej igen självsvält

Jag har fortfarande inte fått svar på om jag måste göra studieuppehåll det här året, eller om jag kan ta igen det jag missat. Inte heller har jag fått svar på om det är okej att jag är med i psykodramagruppen på tisdagseftermiddagar. På fredag måste jag ge besked till Raili, som håller i gruppen, och har jag inte fått besked från skolan tills dess måste jag tacka nej till den möjligheten. Det känns så jävla synd bara, för det är första gången jag blir erbjuden någonting som verkar vettigt och utvecklande.

Jag har en extremt dålig känsla. Det känns inte alls som att det kommer att gå bra när jag blir utskriven härifrån. Jag vågar inte gå ut genom dörren för att jag skäms så över min kropp. Jag har ångest hela tiden, och är konstant illamående. Dessutom har mina leder börjat spöka igen, som alltid när jag inte svälter. Jag får ingen sömn om nätterna för att min kropp värker. När det enda som hjälper mot ontet är svälten är det svårt att inte tro att det bara är en tidsfråga innan jag trillar tillbaka. Jag står snart inte ut längre. Det här är inget liv.