måndag 30 november 2009
Skolan
Första sånglektionen med H imorse. Hon hävdar att det inte syns att jag gått upp så pass mycket i vikt som jag ändå har gjort, och hon höll handen på min mage för att jag skulle kunna släppa magen i en sångövning. Lycka till. Ingen får peta på min mage. Jag undrar nästan om hon gjorde det för att hon vet att jag tycker att det är jobbigt. Hon brukar alltid fråga annars.
På retoriken debatterade jag och Martina kepsförbud i skolan, och på tillämpade metodiken ägnade vi oss åt röstanalys. Om tjugo minuter är det dags för ett tvåtimmarspass röstanatomi. Jag roar mig med att läsa om alla små broskdelar och muskler.
På retoriken debatterade jag och Martina kepsförbud i skolan, och på tillämpade metodiken ägnade vi oss åt röstanalys. Om tjugo minuter är det dags för ett tvåtimmarspass röstanatomi. Jag roar mig med att läsa om alla små broskdelar och muskler.
söndag 29 november 2009
Sjukling
Första advent idag. På schemat stod städning och bakning, helt enligt traditionerna. Planerna blev dock ändrade av lilla valpen, som blivit väldigt magsjuk och rätt illa medtagen. Jag och Ted har ägnat dagen åt att kurera den lille, som inte ens ville dricka vatten. Vi matade honom med vätskeersättning från silversked. En sked för pappa, en sked för mamma...
Vi tror att han mår bättre nu. Han verkar något piggare, och han verkar hungrig. Men orolig är jag fortfarande.
Jag kommer att bli världens hönsmamma när Ted och jag får barn...
Vi tror att han mår bättre nu. Han verkar något piggare, och han verkar hungrig. Men orolig är jag fortfarande.
Jag kommer att bli världens hönsmamma när Ted och jag får barn...
Natten
I natt var en sådan natt då jag gladeligen skulle kräkts upp mina inälvor, om det bara gjort mig smalare.
lördag 28 november 2009
Dagens lärdomar
- Det går att frysa trots att man är klädd i linne, tunika, ylletröja, vinterjacka, halsduk, basker, en fotsid päls, två extra jackor plus en filt. Där ser man. Jag är glad att jag inte bor på Grönland.
- Jag har ingen framtid i modellbranschen.
- Det är dumt att fota om man har komplex över nästan allt på sin kropp. Det leder lätt till ångest då.
- Det är kul att träffa nytt folk.
- Till och med jag kan vara spontan. Det trodde ni inte!
- Jag har ingen framtid i modellbranschen.
- Det är dumt att fota om man har komplex över nästan allt på sin kropp. Det leder lätt till ångest då.
- Det är kul att träffa nytt folk.
- Till och med jag kan vara spontan. Det trodde ni inte!
fredag 27 november 2009
Mental träning
Jag försöker hålla fast vid flytet jag haft hela veckan. Jag undrar när det spricker, och allt blir nattsvart igen.
torsdag 26 november 2009
Kvällen
Idag var det dags för läkarsamtal med läkaren som såg till att jag hamnade på avdelningen (nej, jag är inte arg på henne). Vi hade ett ganska bra samtal, och hon berättade inte varken min vikt eller mitt bmi. Sedan pratade hon om att det kanske vore bra med dagvård, och hon gav mig några broschyrer. Fem minuter senare skulle vi bestämma en ny tid, och den nya tiden blev den nittonde januari (!). Det var inte min idé. Jag förstår verkligen inte vad de håller på med. Först vårdavdelning, sen tre planerade möten under två veckor, och sedan ingenting på nästan två månader? Jag vet inte ens om jag ska fortsätta med mina kaliumtabletter.
Kvällen kom. Ted och jag åt sushi och jag mådde illa, som alltid. Jag övade sångläxan från La Bohème, och sedan skrev jag mollpentariff-låten till imorgon. Texten tog jag av Goethe.
Kvällen kom. Ted och jag åt sushi och jag mådde illa, som alltid. Jag övade sångläxan från La Bohème, och sedan skrev jag mollpentariff-låten till imorgon. Texten tog jag av Goethe.
onsdag 25 november 2009
Flyt
Trots en minst sagt dålig kväll igår, och en natt med på tok för lite sömn (valpen min har noterat att jag vaknar om man försöker väcka mig) har dagen varit väldigt bra. Från det att jag svalde min kaliumtablett i all hast, och sprang till tvärbanan, har dagen bara flutit på. Jag lyckades hamna på rätt plats i tunnelbanan (både före och efter bytet), och anlände till skolan i precis lagom tid. Sånglektionen med M var fantastisk, som alltid. "Tänk dig att du breddar mellan öronen" sade hon, och allt gick genast mycket lättare. Då blev inte ens koloraturläxan särskilt jobbig.
Pianolektion stod näst på schemat. Jag och L brukar inte komma överens särskilt bra, men idag gick det utmärkt. Han tyckte att jag spelade jättebra, och han kom med en massa bra konstruktiv kritik. Vi kunde resonera tillsammans. Det kändes jättebra.
Jag mötte Julia i ljusgården vid lunch, och hon frågade om jag hade min näringsdryck med mig. Efter ett jakande svar frågade hon mig om jag inte var trött på smaken, och skulle testa något annat. Jag sade att jag hade funderat på att gå och köpa sushi, eftersom jag ha haft flyt hela dagen. Hon tyckte att det var en bra idé, så så blev det. Och jag lyckades. Heléna - anorexin 1-1.
Efter lunch var det didaktik, och vi fick ge varandra positiv feedback på vår vfu-insats från förra torsdagen. De var nöjdare med mig än vad jag var.
Ted och Ture mötte upp mig efter skolan, och vi begav oss till goodstore. Kvällen har varit okej. Synd bara att jag har blivit av med min övningselev för att skolan har så dålig administration.
Pianolektion stod näst på schemat. Jag och L brukar inte komma överens särskilt bra, men idag gick det utmärkt. Han tyckte att jag spelade jättebra, och han kom med en massa bra konstruktiv kritik. Vi kunde resonera tillsammans. Det kändes jättebra.
Jag mötte Julia i ljusgården vid lunch, och hon frågade om jag hade min näringsdryck med mig. Efter ett jakande svar frågade hon mig om jag inte var trött på smaken, och skulle testa något annat. Jag sade att jag hade funderat på att gå och köpa sushi, eftersom jag ha haft flyt hela dagen. Hon tyckte att det var en bra idé, så så blev det. Och jag lyckades. Heléna - anorexin 1-1.
Efter lunch var det didaktik, och vi fick ge varandra positiv feedback på vår vfu-insats från förra torsdagen. De var nöjdare med mig än vad jag var.
Ted och Ture mötte upp mig efter skolan, och vi begav oss till goodstore. Kvällen har varit okej. Synd bara att jag har blivit av med min övningselev för att skolan har så dålig administration.
Duktig flicka
Jodå. Reflektionsuppgiften är nu färdigskriven och inlämnad. Det gick, trots en minst sagt turbulent kväll.
- Det är bara x du har missat nu, men det är ingen fara, du är så duktig så du klarar det.
Tack. Det är bara det att den där duktigheten har försökt ta livet av mig.
- Det är bara x du har missat nu, men det är ingen fara, du är så duktig så du klarar det.
Tack. Det är bara det att den där duktigheten har försökt ta livet av mig.
måndag 23 november 2009
Dagens bekännelse
Varje morgon drar jag med fingrarna över revbenen och höftbenen och önskar att de var tydligare, mer som förr.
Måndagmorgon
Snart beger jag mig till skolan för den första hela måndagen sedan terminens början. Det känns rätt stressigt i skolan. Det är så mycket jag måste göra, och jag är så trött. Varken kroppen eller själen har riktigt återhämtat sig.
Jag ska lära ut ansats- och intonationsövningar idag. Det känns inte bra. Jag vet inte varför, men jag har ingen bra känsla.
(Och för att allt ska vara ännu värre har jag tappat bort ett av mina älskade örhängen!)
Jag ska lära ut ansats- och intonationsövningar idag. Det känns inte bra. Jag vet inte varför, men jag har ingen bra känsla.
(Och för att allt ska vara ännu värre har jag tappat bort ett av mina älskade örhängen!)
söndag 22 november 2009
Rensning
Idag påbörjade vi den traditionella första advent-storstädningen (ja, jag vet att det är en vecka kvar, men det är ett stort projekt och bäst att börja i tid). Jag har rensat i lådorna i sekretären. I princip hela minneslådan hamnade i soporna. Jag har så svårt att göra mig av med saker, men när jag väl gör det känns det som en lättnad. Nu har vi fått upp tavlorna på väggen också. Det är skönt. Snart kanske jag blir nöjd med ett rum i alla fall.
Kvällen har spenderats med ångest. Det är så mycket jag borde gjort men inte gjorde, och så mycket jag inte borde gjort och gjorde ändå.
På torsdag har jag ett inbokat läkarmöte. Jag avbokade ett läkarmöte imorgon, och jag vet inte ens om det var bra gjort. Den här veckan kommer att bli en kamp. Jag vet av erfarenhet att jag inte brukar få i mig så mycket alls innan vägning. Ibland känns de där läkarsamtalen något kontraproduktiva.
Kvällen har spenderats med ångest. Det är så mycket jag borde gjort men inte gjorde, och så mycket jag inte borde gjort och gjorde ändå.
På torsdag har jag ett inbokat läkarmöte. Jag avbokade ett läkarmöte imorgon, och jag vet inte ens om det var bra gjort. Den här veckan kommer att bli en kamp. Jag vet av erfarenhet att jag inte brukar få i mig så mycket alls innan vägning. Ibland känns de där läkarsamtalen något kontraproduktiva.
lördag 21 november 2009
Konsekvenser
Dagen spenderades med mor min. Efter ett tag tyckte hon att jag borde äta någonting. Jag var illamående, och vill definitivt inte äta, men hon blev misstänksam. "Kom igen nu", sade hon. Nu håller hon ett vakande öga på mig varje gång vi ses. Det är så dags nu, liksom.
Välkommen tillbaka, kreativitet
Idag har jag målat två nya tavlor, och igår började jag skriva på en till ny låt. Jag vet inte vad som händer.
Nu ska jag gå och lägga mig, och hoppas att favorithunden är lika gosig som igår natt. Det var mysigt att vakna med en hund som lagt sitt huvud på min hals, och låg och andades mot min kind.
Nu ska jag gå och lägga mig, och hoppas att favorithunden är lika gosig som igår natt. Det var mysigt att vakna med en hund som lagt sitt huvud på min hals, och låg och andades mot min kind.
fredag 20 november 2009
Fan.
Fan Heléna. Du är så jävla äcklig. Du är helt otrolig. Vore det inte bättre om du bara vände tillbaks och försökte bli smal igen?
Jag hatar dig.
Jag hatar dig.
Status
Jag är ganska pigg idag, men jag mår inte särskilt bra. Oron ligger i bakgrunden och gnager. Jag är utmattad i huvudet, och alla försök till tankar blir avbrutna innan de nått ända fram.
Jag drömmer konstiga drömmar om att jag är tillbaka på avdelningen. I nattens dröm smugglades jag tillbaka genom ett fönster, med hjälp av en annan patient (haha, som om fönstrena där gick att öppna...), och upptäckte att de hade ställt dit ett pingisbord. Jag försökte ta mig förbi, gick vilse i korridorerna och kom till ett litet grönt rum där de höll på att sonda en tjej.
Snart ska jag börja skriva en reflektionsuppgift över gårdagen. Egentligen vill jag städa.
Jag drömmer konstiga drömmar om att jag är tillbaka på avdelningen. I nattens dröm smugglades jag tillbaka genom ett fönster, med hjälp av en annan patient (haha, som om fönstrena där gick att öppna...), och upptäckte att de hade ställt dit ett pingisbord. Jag försökte ta mig förbi, gick vilse i korridorerna och kom till ett litet grönt rum där de höll på att sonda en tjej.
Snart ska jag börja skriva en reflektionsuppgift över gårdagen. Egentligen vill jag städa.
Dagen
- 06.58 gick min buss i morse. Det är nästan en timme innan jag vanligtvis stiger upp ur sängen.
- Orminge ligger långt bort. Då är man tacksam när snälla människor erbjuder en skjuts dit och tillbaka. Tack Martina.
- Vi borde praktisera oftare. Imorgon ska jag reflektera över dagen idag. Mina lektioner gick tillräckligt dåligt för att jag ska vara missnöjd, men tillräckligt bra för att jag ska slippa må dåligt över det.
- 15.00 har det börjat skymma. Vart tog dagsljuset vägen? Huvudet är så överstimulerad att det enda som känns lockande är att stirra in i en vägg resten av dagen, i ett helt tyst rum.
- Trötthet av det här slaget verkar öppna upp min hjärna lite grann. Det är som att jag är tillräckligt trött för att min hjärna inte ska censurera lika mycket tankar och kreativitet och annat.
- Imorgon har vi inga lektioner. Jag hoppas att jag sover bra och drömmer något underligt, så att jag minns hela drömmen när jag vaknar.
- Orminge ligger långt bort. Då är man tacksam när snälla människor erbjuder en skjuts dit och tillbaka. Tack Martina.
- Vi borde praktisera oftare. Imorgon ska jag reflektera över dagen idag. Mina lektioner gick tillräckligt dåligt för att jag ska vara missnöjd, men tillräckligt bra för att jag ska slippa må dåligt över det.
- 15.00 har det börjat skymma. Vart tog dagsljuset vägen? Huvudet är så överstimulerad att det enda som känns lockande är att stirra in i en vägg resten av dagen, i ett helt tyst rum.
- Trötthet av det här slaget verkar öppna upp min hjärna lite grann. Det är som att jag är tillräckligt trött för att min hjärna inte ska censurera lika mycket tankar och kreativitet och annat.
- Imorgon har vi inga lektioner. Jag hoppas att jag sover bra och drömmer något underligt, så att jag minns hela drömmen när jag vaknar.
onsdag 18 november 2009
Reflektion
Jag noterar att jag börjat skriva inlägg som mest redogör för dagens händelser. Jag har så mycket känslor att det mest är ett virrvarr i mitt huvud. Jag borde börja nysta i alla känslor och tankar, men det är mycket man borde.
tisdag 17 november 2009
Att vakna på fel sida
Ture väckte mig flera gånger i natt och försökte kräkas upp hårtussar. Jag blir lika orolig varje gång, så mycket till sömn blir det inte sådana nätter. Någonting kändes konstant fel under natten och morgonen. Himmelen såg så ljus ut, och Kulturamabarnen gick förbi utanför fönstret. Jag funderade på varför de skulle så tidigt till skolan idag, och somnade om.
Jag tog mig till slut upp och gladdes åt att jag var piggare än igår. Jag började dricka te och slösurfa på internet när telefonen ringde. Jennifer. Varför? En snabb titt på klockan avslöjar att hon är 09.18, och vi skulle börja repa för arton minuter sedan. Jag tog en näringsdryck och kastade mig iväg till tvärbanan.
Nästa fiasko var lunchen. De andra var glada åt min näringsdryck, men bra gick det inte. Åtminstone en fjärdedel hamnade i papperskorgen, och jag gick runt med ångest och kunde inte stå stilla. Jag önskar att jag kunde bespara mina vänner det.
Ted och Ture mötte upp efter skolan, och vi begav oss mot goodstore. Regnet öste och kylan ruskade om hela kroppen, trots vinterkläderna. Ture hade lagt sig på marken, och den vanligtvis vita pälsen var alldeles smutsig. Han flög omkring som ett yrväder och satte blöta tassavtryck över hela mig.
Och för en stund sedan åt vi middag. Det var ett lika dumt beslut som alltid. Jag känner hur jag liksom växer för varje sekund.
Jag tog mig till slut upp och gladdes åt att jag var piggare än igår. Jag började dricka te och slösurfa på internet när telefonen ringde. Jennifer. Varför? En snabb titt på klockan avslöjar att hon är 09.18, och vi skulle börja repa för arton minuter sedan. Jag tog en näringsdryck och kastade mig iväg till tvärbanan.
Nästa fiasko var lunchen. De andra var glada åt min näringsdryck, men bra gick det inte. Åtminstone en fjärdedel hamnade i papperskorgen, och jag gick runt med ångest och kunde inte stå stilla. Jag önskar att jag kunde bespara mina vänner det.
Ted och Ture mötte upp efter skolan, och vi begav oss mot goodstore. Regnet öste och kylan ruskade om hela kroppen, trots vinterkläderna. Ture hade lagt sig på marken, och den vanligtvis vita pälsen var alldeles smutsig. Han flög omkring som ett yrväder och satte blöta tassavtryck över hela mig.
Och för en stund sedan åt vi middag. Det var ett lika dumt beslut som alltid. Jag känner hur jag liksom växer för varje sekund.
måndag 16 november 2009
Ångesten
Ibland undrar jag om det inte vore bättre att sluta äta så att jag åtminstone slapp ångesten.
Samtal
Efter att skoldagen var slut tog jag och Julia en promenad till Odenplan. Vi pratade om tro, Gud, Jesus, bibeln och kyrkan. Det var ett bra samtal. Det är alltid trevligt med diskussioner som har lite substans. Jag är inte själv troende, och just därför tycker jag att det är väldigt spännande att höra andra människor berätta om sin tro.
Jag tror inte att jag har förutsättningarna för att tro. "Saliga är de som tror men inte ser", citerade Julia ur Bibeln, men jag litar inte tillräckligt mycket på andra för att kunna ge mig hän på det sättet. Det gör mig ingenting. Jag sörjer inte att jag saknar gudstro.
Från Odenplan tog jag fyran till Wollmar Yxkullsgatan och ett möte med avdelningsläkaren och min gamla behandlare. Vi pratade om att det inte har gått så bra för mig, och jag fick några näringsdrycker med mig hem. Läkaren ska skriva ut fler åt mig. Hon ska ringa mig igen på fredag, och eventuellt ska jag på läkarsamtal både måndag och torsdag nästa vecka.
Innan jag gick pratade min behandlare med mig. "Det är bara att äta", sade hon. "Du kan ju det mekaniska." Ja, men det liksom låser sig. Jag har verkligen försökt den här veckan, men det går inte bra. "Det är det som är bra med skolan. Du kan inte ha ångest, för du ska ha lektion." Men det är tvärtom. Jag kommer att få ångest, och jag vill inte utsätta mina vänner för det. De har fått alldeles tillräckligt med smakprov på det redan.
Jag tror inte att jag har förutsättningarna för att tro. "Saliga är de som tror men inte ser", citerade Julia ur Bibeln, men jag litar inte tillräckligt mycket på andra för att kunna ge mig hän på det sättet. Det gör mig ingenting. Jag sörjer inte att jag saknar gudstro.
Från Odenplan tog jag fyran till Wollmar Yxkullsgatan och ett möte med avdelningsläkaren och min gamla behandlare. Vi pratade om att det inte har gått så bra för mig, och jag fick några näringsdrycker med mig hem. Läkaren ska skriva ut fler åt mig. Hon ska ringa mig igen på fredag, och eventuellt ska jag på läkarsamtal både måndag och torsdag nästa vecka.
Innan jag gick pratade min behandlare med mig. "Det är bara att äta", sade hon. "Du kan ju det mekaniska." Ja, men det liksom låser sig. Jag har verkligen försökt den här veckan, men det går inte bra. "Det är det som är bra med skolan. Du kan inte ha ångest, för du ska ha lektion." Men det är tvärtom. Jag kommer att få ångest, och jag vill inte utsätta mina vänner för det. De har fått alldeles tillräckligt med smakprov på det redan.
söndag 15 november 2009
Minnen
Jag vet inte varför, men plötsligt tränger en massa konstiga minnen sig på. Jag märker att jag blivit äldre och fått något slags distans till mitt femtonåriga jag. Jag minns människorna omkring mig, både de dåliga och de bra. Jag minns hur det är att känna sig ensammast i världen, att försöka försvara sig mot världen med ärrade armar och svält.
Jag skulle vilja hälsa på mitt femtonåriga jag och stryka henne över håret, krama om och torka tårarna. Jag skulle sitta tryggt bredvid och vänta ut ångesten, och säga att det mesta kommer att bli bättre (så småningom blir väl allt bättre, men jag är inte ett bevis på det ännu).
På nyårsnatten är det dags för mig att öppna ett brev. Det är en gåva från mitt fjortonåriga jag, tror jag. Jag skrev hur det var, och hur det skulle bli. Jag skrev också en massa saker som jag verkligen hoppades skulle ha hänt. Vi får se hur långt jag har kommit...
Har ni tur kanske jag delar med mig.
Jag skulle vilja hälsa på mitt femtonåriga jag och stryka henne över håret, krama om och torka tårarna. Jag skulle sitta tryggt bredvid och vänta ut ångesten, och säga att det mesta kommer att bli bättre (så småningom blir väl allt bättre, men jag är inte ett bevis på det ännu).
På nyårsnatten är det dags för mig att öppna ett brev. Det är en gåva från mitt fjortonåriga jag, tror jag. Jag skrev hur det var, och hur det skulle bli. Jag skrev också en massa saker som jag verkligen hoppades skulle ha hänt. Vi får se hur långt jag har kommit...
Har ni tur kanske jag delar med mig.
Kreativitet
Kreativiteten bestämde sig för att flyga in i mitt huvud idag. Jag spelade Sol Seppy - Gold (om min själ var en låt skulle den vara den låten) på repeat, och målade en oljemålning. Jag gjorde som jag brukar, och bara kladdade på och låt bilden forma sig själv. Den här gången blev det spöken som flög upp mot den turkosa himmelen från ett djupt blålila vatten. (En bild hade varit på sin plats om inte kamerabatteriet hade laddats ur just när jag fotat.)
Nu hoppas jag av hela mitt hjärta på att kreativiteten skall återfinna sig så att jag får lite inspiration att plugga.
Nu hoppas jag av hela mitt hjärta på att kreativiteten skall återfinna sig så att jag får lite inspiration att plugga.
lördag 14 november 2009
Älsklingar
Jag mår illa, och försöker gömma mig för världen. Egentligen skulle jag behöva gömma mig för mig själv ett tag, tror jag. Det känns som att jag ätit hur mycket som helst idag (och jag har ätit vadå, typ femhundra kalorier?).
Det enda som hjälper är att männen i mitt liv bor under samma tak som jag, och tar hand om mig. De pussar mig i pannan, och den ena av dem går med blöta tassar rakt över mig om morgnarna.
Det enda som hjälper är att männen i mitt liv bor under samma tak som jag, och tar hand om mig. De pussar mig i pannan, och den ena av dem går med blöta tassar rakt över mig om morgnarna.
Jag kan inte längre tänka klart
Allt i mitt huvud är bara ett virrvarr av tankar och känslor. Min enda räddning är att jag är så van vid att analysera mig själv, att jag blivit rätt bra på att kunna se vad som är vad.
Jag försöker tänka logiskt och rationellt, men tankebanorna blir avbrutna på mitten av oinbjudna känslor. Ibland kan jag önska att förnuft och känsla kunde leva tillsammans i mig, istället för att försöka förinta varandra.
Jag försöker tänka logiskt och rationellt, men tankebanorna blir avbrutna på mitten av oinbjudna känslor. Ibland kan jag önska att förnuft och känsla kunde leva tillsammans i mig, istället för att försöka förinta varandra.
torsdag 12 november 2009
Skillnaden
Jag märker redan skillnad, både kroppen och huvudet. Och då har jag ändå inte varit i total svält sedan utskrivningen.
Jag fryser trots många många lager kläder, jag skakar, jag känner mig låg och trött, har svårt att koncentrera mig, och jag var nära på att svimma för bara en stund sedan. Det är jättejobbigt med maten nu. Jag får inte i mig särskilt mycket.
Men jag märker att jag går ner i vikt.
Jag och Martina pratade idag. Hon tycker att det är dags för mig att bestämma mig för om jag vill bli frisk eller fortsätta vara sjuk. Det skulle onekligen vara lättare om jag visste det.
Jag fryser trots många många lager kläder, jag skakar, jag känner mig låg och trött, har svårt att koncentrera mig, och jag var nära på att svimma för bara en stund sedan. Det är jättejobbigt med maten nu. Jag får inte i mig särskilt mycket.
Men jag märker att jag går ner i vikt.
Jag och Martina pratade idag. Hon tycker att det är dags för mig att bestämma mig för om jag vill bli frisk eller fortsätta vara sjuk. Det skulle onekligen vara lättare om jag visste det.
Temorgon
Jag börjar få in rutinerna nu. Jag hinner båda borsta håret, sminka mig och dricka te innan jag springer iväg till tvärbanan.
Nu blir det auskultation på GIH.
Nu blir det auskultation på GIH.
onsdag 11 november 2009
Åååh.
Heléna din jävla idiot. Jävla äckliga äckliga äckliga du.
Det är aldrig en bra idé att försöka äta något.
Det är aldrig en bra idé att försöka äta något.
Fortsatta misslyckanden
Ingen matlåda idag, som sagt, så jag var förberedd på att vara tvungen att köpa något. Jag är rätt ordentligt övervakad och tjatad på (och ja, jag är faktiskt rörd av omtanken). Jag begav mig därför till Ica Esplanad efter min pianolektion. På väg dit så jag en smal flicka och blev helt sänkt. Jag skäms så otroligt mycket över hur jag ser ut just nu. Besöket på Ica var inte direkt imponerande; jag gick in, såg mig omkring, och kom ut en halvtimme senare utan att ha köpt någonting. Allt var för stort, innehöll socker, för energirikt eller inte veganskt.
Tomhänt anlände jag till skolan, och slog mig ner vid ett bord i cafeterian. Efter en liten stund dök Julia upp och fick mig att köpa en liten sallad. Klockan var kvart över tolv. Typ. Efter det började de verkliga problemen. Jag kunde inte äta det som hade legat på kanten av skålen, saker som såg konstiga ut, morötter, majs eller oliver (för mycket energi i samtliga). Och jag var tvungen att äta i ordning. Groddarna låg överst, och jag började äta - grodd för grodd. Efter ett antal missöden, som tappade bestick och annat otrevligt var klockan plötsligt halv två och det var dags för nästa lektion. Kvar i skålen låg en halv sallad (och vi pratar inte matig lunchsallad, utan de där salladsskålarna är tänkta som tillbehör till "riktig" mat). Och mitt te hade blivit kallt.
Tomhänt anlände jag till skolan, och slog mig ner vid ett bord i cafeterian. Efter en liten stund dök Julia upp och fick mig att köpa en liten sallad. Klockan var kvart över tolv. Typ. Efter det började de verkliga problemen. Jag kunde inte äta det som hade legat på kanten av skålen, saker som såg konstiga ut, morötter, majs eller oliver (för mycket energi i samtliga). Och jag var tvungen att äta i ordning. Groddarna låg överst, och jag började äta - grodd för grodd. Efter ett antal missöden, som tappade bestick och annat otrevligt var klockan plötsligt halv två och det var dags för nästa lektion. Kvar i skålen låg en halv sallad (och vi pratar inte matig lunchsallad, utan de där salladsskålarna är tänkta som tillbehör till "riktig" mat). Och mitt te hade blivit kallt.
Nya tag
Hmm. Ingen matlåda packad idag heller. Det är svårt att göra en vettig lunchlåda om man inte gjorde någon vettig middag.
Nu blir det sånglektion, pianolektion och didaktik. Vi får hoppas att jag överlever.
Nu blir det sånglektion, pianolektion och didaktik. Vi får hoppas att jag överlever.
tisdag 10 november 2009
Anorexin - Heléna: 1 -0
Äsch. Det går inte ens att kommentera hur den här dagen har gått.
Jag kan inte ens förstå varför det ska vara så jävla svårt.
(Det kan du visst, Heléna. Det är för att du ska slippa blunda när du går förbi en spegel.)
Jag kan inte ens förstå varför det ska vara så jävla svårt.
(Det kan du visst, Heléna. Det är för att du ska slippa blunda när du går förbi en spegel.)
I suppose I needed to believe
Jag tänkte på en sak när jag hade Repertoar och Interpretation igår eftermiddag. Julia hade valt låt åt mig, och låten var Dilbas I'm sorry.
I painted a picture of you
your soul was red, and your mind was blue
destiny laid a light on my creation
This dream I had made a slave of my passion
reality was always to far away
And we were happy, until it came to close one day
Sudden I faced the truth of my dream
my love had only been a picture, a scene
I suppose I needed to believe, didn't wanna see
You had never been close to me
I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain
I have no solution, I'll try to never be back again
Vi diskuterade hur vi tolkade låten, och jag tolkade det som ett förhållande som tagit slut, med all ilska, sorg, saknad och bitterhet det kan föra med sig. Jag fick sjunga argt (woho...) med Julia springandes runt mig. Mitt i all ilska började jag verkligen tro på orden. Det går så bra att vända texten inåt. Det blev så tydligt för mig hur man ibland tvingas möta verkligheten, bakom alla illusioner. När man inte längre kan ljuga för sig själv.
Dagen idag då? Inte så imponerande. Det blev ingen frukost, och matlåda hade jag naturligtvis inte gjort i ordning någon. Jag tog en näringsdryck med mig i väskan i alla fall. Julia och jag gick och köpte sushi, och sedan såg de till att jag fick i mig fyra bitar. På fyrtiofem minuter.
- Du är inte på avdelningen längre. Nu är du utskriven, nu måste du klara det här själv faktiskt.
- Jag måste ingenting. Jag måste inte äta alls. Rent krasst.
- Men om du inte äter då hamnar du ju på avdelningen igen. Rent krasst. Och det vet du.
I painted a picture of you
your soul was red, and your mind was blue
destiny laid a light on my creation
This dream I had made a slave of my passion
reality was always to far away
And we were happy, until it came to close one day
Sudden I faced the truth of my dream
my love had only been a picture, a scene
I suppose I needed to believe, didn't wanna see
You had never been close to me
I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain
I have no solution, I'll try to never be back again
Vi diskuterade hur vi tolkade låten, och jag tolkade det som ett förhållande som tagit slut, med all ilska, sorg, saknad och bitterhet det kan föra med sig. Jag fick sjunga argt (woho...) med Julia springandes runt mig. Mitt i all ilska började jag verkligen tro på orden. Det går så bra att vända texten inåt. Det blev så tydligt för mig hur man ibland tvingas möta verkligheten, bakom alla illusioner. När man inte längre kan ljuga för sig själv.
Dagen idag då? Inte så imponerande. Det blev ingen frukost, och matlåda hade jag naturligtvis inte gjort i ordning någon. Jag tog en näringsdryck med mig i väskan i alla fall. Julia och jag gick och köpte sushi, och sedan såg de till att jag fick i mig fyra bitar. På fyrtiofem minuter.
- Du är inte på avdelningen längre. Nu är du utskriven, nu måste du klara det här själv faktiskt.
- Jag måste ingenting. Jag måste inte äta alls. Rent krasst.
- Men om du inte äter då hamnar du ju på avdelningen igen. Rent krasst. Och det vet du.
måndag 9 november 2009
Utskriven
Och så var man utskriven. Efter utskrivningssamtalet och några jobbiga avsked åkte jag direkt till skolan och sångmetodiken.
Väl där åt jag ett halvt päron och rev bort några nagelband.
Dagen avslutades 18.45, och efter det satte jag mig på tunnelbanan och åkte fel.
Väl där åt jag ett halvt päron och rev bort några nagelband.
Dagen avslutades 18.45, och efter det satte jag mig på tunnelbanan och åkte fel.
söndag 8 november 2009
Det är en ny dag
Det är bara att ta nya tag varje gång jag vaknar. Natten har varit mysig; en viss hund har legat mitt i sängen och sett till att man legat stilla. Jag vill verkligen inte vara såhär tjock. Jag hatar det här. Jag står inte ut.
Idag står läxor på agendan. När jag igår uppdaterade vår inne- och utelista på griffeltavlan i hallen, noterade jag hur mycket läxor jag har att göra. Och värre blir det. Det är det som är det värsta, att det blir värre.
Hur ska jag kunna undgå att falla? Att ta en dag i sänder känns också lite farligt. Det är så lätt att man missar helheten då.
Idag står läxor på agendan. När jag igår uppdaterade vår inne- och utelista på griffeltavlan i hallen, noterade jag hur mycket läxor jag har att göra. Och värre blir det. Det är det som är det värsta, att det blir värre.
Hur ska jag kunna undgå att falla? Att ta en dag i sänder känns också lite farligt. Det är så lätt att man missar helheten då.
lördag 7 november 2009
Ångestdag
Hela dagen idag har varit präglad av ångest. Jag har frusit konstant och legat på golvet och gråtit, och Ted har gråtit och Ture har legat på oss och pussat bort våra tårar.
Allvarligt talat förstår jag inte hur så lite kan ha ändrats i mig under de här två månaderna.
Allvarligt talat förstår jag inte hur så lite kan ha ändrats i mig under de här två månaderna.
Insikter
Det är när man kommer hem igen det blir uppenbart hur lite som faktiskt har hänt under tiden på avdelningen.
På måndag tar pausen slut, och verkligheten kallar.
På måndag tar pausen slut, och verkligheten kallar.
fredag 6 november 2009
Hemflyttad
Nu är jag hemma, och jag har flyttat hem alla mina saker. Det känns sådär. Så fort jag kommer hem blir det jobbigt och svårt igen, och när jag kommer tillbaka till skolan på måndag, förväntas jag ta igen hela terminen innan terminen är slut. Samtidigt ska jag inte ha någon terapeut på SCÄ, utan förväntas klara mig på några samtal med läkaren jag gick hos innan jag hamnade på avdelningen.
Jag och avdelningsläkaren pratade om mina leder idag. Jag får inte så mycket gehör för mitt ont, känner jag. Hon säger mest att det nog inte är något farligt. Det tror inte jag heller, men det förstör mitt liv. Den nya ST-läkaren verkade ta det mer på allvar, faktiskt. De skulle fundera över helgen på om de ska remittera mig till någon.
Jag och avdelningsläkaren pratade om mina leder idag. Jag får inte så mycket gehör för mitt ont, känner jag. Hon säger mest att det nog inte är något farligt. Det tror inte jag heller, men det förstör mitt liv. Den nya ST-läkaren verkade ta det mer på allvar, faktiskt. De skulle fundera över helgen på om de ska remittera mig till någon.
torsdag 5 november 2009
Sista heldagen på avdelningen
Det här har varit en märklig dag. Imorgon packar jag väskorna och bär ut dem härifrån. Sedan stannar jag hemma till söndag kväll, sover en natt på avdelningen och har utskrivningssamtal måndag 12.30.
Nästan två månaders inläggning har gått väldigt fort, och jag undrar ibland vad som har hänt (bortsett från allt tillkommet äckel på min kropp).
Nästan två månaders inläggning har gått väldigt fort, och jag undrar ibland vad som har hänt (bortsett från allt tillkommet äckel på min kropp).
onsdag 4 november 2009
Hemliga skåpet
Dagens goda gärning: Jag hittade precis en patient gömd i pysselskåpet. Hennes mamma och personalen hade letat jättelänge, och när jag skulle gå ut från pysselrummet tänkte jag att jag skulle kolla i skåpet. Det var nämligen det enda gömstället jag kunde komma på.
Och där satt hon. Jag övertygade henne om att det nog var lika bra att hon kom därifrån. Jag har också varit fjorton.
Och där satt hon. Jag övertygade henne om att det nog var lika bra att hon kom därifrån. Jag har också varit fjorton.
Samtal med medpatient
- ...och då sade hon "ja, det syns ju att du är på väg tillbaka nu".
- Åh, nej.
- Mmm.
- Jag tycker snarare att du ser smalare ut. Det är så att man undrar om du verkligen äter ordentligt när du är borta.
Och så en sträng blick på det.
- Åh, nej.
- Mmm.
- Jag tycker snarare att du ser smalare ut. Det är så att man undrar om du verkligen äter ordentligt när du är borta.
Och så en sträng blick på det.
Dagens lektioner
Tydligen ligger hela klassen hemma med svininfluensa, så det var bara jag och en tjej till som var i skolan idag. Det började bra, med en dubbelt så lång sånglektion som vanligt med M. Jag tycker att hon är en helt fantastisk sånglärare! Allt hon säger fungerar. Jag fick sjunga med händerna vid huvudet, och helt plötsligt lät det dubbelt så mycket. Sedan bestämde vi oss för att det var dags för en ny sångläxa, och till slut föll valet på förra årets favorit: Mozarts Abendempfindung. Det känns fantastiskt att det faktiskt händer någonting. Jag märker redan hur mycket bättre det går med den jämfört med förra året!
Sedan var det dags för pianolektion, med L. Jag försökte återigen att förklara att det inte är helt lätt att öva här på avdelningen, men han tar inte in det. Det blev lagom dålig stämning, som vanligt. Han slängde ur sig att det var konstigt att jag, "som är en av de starkare pianisterna i klassen", var så bunden vid att titta på händerna (vilket jag inte riktigt köper att jag är, men det är en annan historia). Jag kontrade med att säga att jag å andra sidan är mycket mindre notbunden än de flesta i klassen. Jag behöver inte noterna annat än för att lära mig hur stycket låter. När jag väl vet det behöver jag inte noterna längre. Då sade han att han minsann inte var notbunden, och jag förklarade att jag aldrig påstått det heller. Då sade han att de som är notbundna kommer att vara mycket bättre på att spela á vista, än vad jag kommer att vara. (Att jag redan är bra på á vista-spel tar han inte i beaktan.) Jag sade att det kanske stämmer, men jag kommer å andra sidan att vara bättre på gehörsspel – det vill säga, det finns fördelar och nackdelar med båda. Men så är det inte i hans värld. I hans värld finns det inget jag är bra på som inte är hans förtjänst. Och det här var alltså bara en av våra mindre trevliga diskussioner idag. Man hinner tjafsa mycket på tjugo minuter, om man bara vill.
Sedan träffade jag K, läraren jag hade i klassisk sång förra året. Hon var en av dem som såg till att jag hamnade på Södersjukhuset när jag hade svimmat, det som ledde till att jag blev inlagd här. Vi pratade om hur det går här, och jag förklarade att jag vantrivs i min kropp, och att jag skäms för att gå ut. "För jag har gått upp mycket i vikt", sade jag. "Ja" sade hon, "det syns att du är påväg tillbaka nu". Det var inte det jag behövde höra just då.
Jag försökte ringa Ted och Karin, men Comviqs nät ligger ju nere. Istället gick jag av vid slussen och tog en höstpromenad tillbaka till avdelningen.
Sedan var det dags för pianolektion, med L. Jag försökte återigen att förklara att det inte är helt lätt att öva här på avdelningen, men han tar inte in det. Det blev lagom dålig stämning, som vanligt. Han slängde ur sig att det var konstigt att jag, "som är en av de starkare pianisterna i klassen", var så bunden vid att titta på händerna (vilket jag inte riktigt köper att jag är, men det är en annan historia). Jag kontrade med att säga att jag å andra sidan är mycket mindre notbunden än de flesta i klassen. Jag behöver inte noterna annat än för att lära mig hur stycket låter. När jag väl vet det behöver jag inte noterna längre. Då sade han att han minsann inte var notbunden, och jag förklarade att jag aldrig påstått det heller. Då sade han att de som är notbundna kommer att vara mycket bättre på att spela á vista, än vad jag kommer att vara. (Att jag redan är bra på á vista-spel tar han inte i beaktan.) Jag sade att det kanske stämmer, men jag kommer å andra sidan att vara bättre på gehörsspel – det vill säga, det finns fördelar och nackdelar med båda. Men så är det inte i hans värld. I hans värld finns det inget jag är bra på som inte är hans förtjänst. Och det här var alltså bara en av våra mindre trevliga diskussioner idag. Man hinner tjafsa mycket på tjugo minuter, om man bara vill.
Sedan träffade jag K, läraren jag hade i klassisk sång förra året. Hon var en av dem som såg till att jag hamnade på Södersjukhuset när jag hade svimmat, det som ledde till att jag blev inlagd här. Vi pratade om hur det går här, och jag förklarade att jag vantrivs i min kropp, och att jag skäms för att gå ut. "För jag har gått upp mycket i vikt", sade jag. "Ja" sade hon, "det syns att du är påväg tillbaka nu". Det var inte det jag behövde höra just då.
Jag försökte ringa Ted och Karin, men Comviqs nät ligger ju nere. Istället gick jag av vid slussen och tog en höstpromenad tillbaka till avdelningen.
tisdag 3 november 2009
Normalisering
Jag var i skolan i eftermiddags, på en ensemblelektion. Det kändes inte särskilt givande att sitta i en och en halv timme och spela elgitarr till "You really got me". Det enda som kändes var handleden, som gjorde rätt ont hela tiden. Dumma kropp.
Jag kan inte ens avgöra om det känns bra eller dåligt att komma tillbaka till mitt vanliga liv. Det är rätt skönt, på ett sätt, att allt blir som vanligt igen. Samtidigt har jag inte varit frisk i min vanliga verklighet. Och jag förväntas ta igen allt jag missat under de här två månaderna, direkt när jag kommer tillbaka. Jag känner en viss press. Typ.
Jag och min behandlare Tove var ute på Légumes och åt middag. Jag hade ingen aning om att man kunde ha restaurangträning utanför de som är torsdagar vid lunch. Jag vet inte hur vi kom in på det, men det slutade med att jag berättade hela historien om mig och Ted från det att vi möttes och fram till idag, samtidigt som jag kämpade med att peta i mig min mat. Jag tror att jag måste ha fått för mycket mat, för jag kan inte minnas när det var så fysiskt svårt senast. Jag mådde illa redan efter halva tallriken, och var nära att fråga om jag var tvungen att äta upp allt (vilket är lönlöst, för det måste man alltid).
Imorgon ska jag till skolan igen. Jag kan inte mina läxor tillräckligt bra, för det finns inte möjlighet att öva på något bra sätt här på avdelningen. Det känns inte särskilt kul att gå dit då.
Jag kan inte ens avgöra om det känns bra eller dåligt att komma tillbaka till mitt vanliga liv. Det är rätt skönt, på ett sätt, att allt blir som vanligt igen. Samtidigt har jag inte varit frisk i min vanliga verklighet. Och jag förväntas ta igen allt jag missat under de här två månaderna, direkt när jag kommer tillbaka. Jag känner en viss press. Typ.
Jag och min behandlare Tove var ute på Légumes och åt middag. Jag hade ingen aning om att man kunde ha restaurangträning utanför de som är torsdagar vid lunch. Jag vet inte hur vi kom in på det, men det slutade med att jag berättade hela historien om mig och Ted från det att vi möttes och fram till idag, samtidigt som jag kämpade med att peta i mig min mat. Jag tror att jag måste ha fått för mycket mat, för jag kan inte minnas när det var så fysiskt svårt senast. Jag mådde illa redan efter halva tallriken, och var nära att fråga om jag var tvungen att äta upp allt (vilket är lönlöst, för det måste man alltid).
Imorgon ska jag till skolan igen. Jag kan inte mina läxor tillräckligt bra, för det finns inte möjlighet att öva på något bra sätt här på avdelningen. Det känns inte särskilt kul att gå dit då.
Hej Heléna
Men vad tror du egentligen? Då får inte vara som andra, för att du inte är som andra, och det vet du. Alla föds med olika förutsättningar, och du får helt enkelt anpassa dig efter dina förutsättningar. Du vet mycket väl att jag inte tagit livet ifrån dig. Snarare tvärtom. Vem skulle du ha varit utan mig, hade du tänkt dig? Då hade du suttit där, ännu tjockare, ännu äckligare och inte ha åstadkommit någonting. Vem skulle brytt sig om dig då, tror du?
Och vad tror du kreativiteten kommer ifrån? Vad tror du har skapat din personlighet, och vem gav dig någonting att leva för? Vem har givit dig din enda tillflyktsort, alla dina drömmar? Vem har fyllt dina värdelösa dagar med innehåll?
Nej, jag älskar inte dig. Det finns liksom ingenting att älska hos dig. Vad skulle jag älska? Dina värdelösa ansträngningar? Än är du inte älskvärd på långa vägar.
Du kan var hur rebellisk du vill, men du vet att du ljuger för dig själv. Du vet mycket väl, att i slutändan är det jag som bestämmer.
Och vad tror du kreativiteten kommer ifrån? Vad tror du har skapat din personlighet, och vem gav dig någonting att leva för? Vem har givit dig din enda tillflyktsort, alla dina drömmar? Vem har fyllt dina värdelösa dagar med innehåll?
Nej, jag älskar inte dig. Det finns liksom ingenting att älska hos dig. Vad skulle jag älska? Dina värdelösa ansträngningar? Än är du inte älskvärd på långa vägar.
Du kan var hur rebellisk du vill, men du vet att du ljuger för dig själv. Du vet mycket väl, att i slutändan är det jag som bestämmer.
måndag 2 november 2009
Hej anorexi
Hur mycket har du tagit ifrån mig nu? Hur många år, och hur mycket liv har du tagit? Varför kan jag inte få vara som andra, åtminstone ibland? Jag minns inte när du smög dig på, hur du nästlade dig in i mitt huvud när jag bara var ett barn. Vad hade jag gjort för fel?
Det är så jävla äckligt hur du liksom tvinnar dina tankar med mina, tills jag inte längre vet vad som är vad. Det är så jävla orättvist att du alltid ändrar spelreglerna så att jag aldrig kan vinna. Det är så jävla fel att du låtsas vara jag, och ljuger för folk omkring mig.
Varför hatar du mig? Varför måste jag dö innan jag är smal nog, bra nog? Du vet hur mycket jag försökt vara dig till lags, hur mycket jag tvingat mig till och hur ont det har gjort ibland, och ändå blir du aldrig nöjd.
Och när hungern är som värst, önskar jag ändå bara att bli älskad, men du kan inte ens det. Inte ens då kan du älska mig.
Det är så jävla äckligt hur du liksom tvinnar dina tankar med mina, tills jag inte längre vet vad som är vad. Det är så jävla orättvist att du alltid ändrar spelreglerna så att jag aldrig kan vinna. Det är så jävla fel att du låtsas vara jag, och ljuger för folk omkring mig.
Varför hatar du mig? Varför måste jag dö innan jag är smal nog, bra nog? Du vet hur mycket jag försökt vara dig till lags, hur mycket jag tvingat mig till och hur ont det har gjort ibland, och ändå blir du aldrig nöjd.
Och när hungern är som värst, önskar jag ändå bara att bli älskad, men du kan inte ens det. Inte ens då kan du älska mig.
Tillbaka från skolan
Nu är jag tillbaka på avdelningen efter en eftermiddag i skolan. Det känns bra att komma till skolan, och om inte annat är det alltid trevligt att få lite höstluft i lungorna. Vi hade sångmetodik, och vi har bland annat analyserat "Don't know why" (Norah Jones hit). Det är intressant hur många möjliga tolkningar det finns till varje låt.
Nu ska jag ringa Ted och se om vi kan spela betapet. Jag är verkligen jättebra på att sysselsätta mig själv.
Nu ska jag ringa Ted och se om vi kan spela betapet. Jag är verkligen jättebra på att sysselsätta mig själv.
Morgonens aktiviteter
1. Jag hjälpte en behandlare med hennes dator.
2. Jag hjälpte en patient som började må dåligt.
3. Jag missade promenaden för att jag hjälpt folk istället för att leta upp ytterkläder.
4. Jag insåg att det var lika bra, eftersom jag har en miljon saker att hinna göra innan jag går till skolan.
5. Jag satte mig vid datorn istället för att göra alla saker jag borde.
Oerhört bra val hittills. Det här blir säkert en jättebra dag.
2. Jag hjälpte en patient som började må dåligt.
3. Jag missade promenaden för att jag hjälpt folk istället för att leta upp ytterkläder.
4. Jag insåg att det var lika bra, eftersom jag har en miljon saker att hinna göra innan jag går till skolan.
5. Jag satte mig vid datorn istället för att göra alla saker jag borde.
Oerhört bra val hittills. Det här blir säkert en jättebra dag.
söndag 1 november 2009
Skola imorgon
Jag vill inte till skolan imorgon. Det är hundra tusen saker jag måste fixa innan dess, och jag orkar inte. Jag sover inte ordentligt om nätterna, utan vaknar upp med ont någonstans och kan inte somna om. Dessutom skäms jag för att gå ut. Jag vantrivs i min kropp och står inte ut med tanken på att någon ser den. Särskilt inte de i skolan, eftersom de vet hur jag såg ut innan jag blev inlagd.
Det här är ett av problemen med att vara inlagd. Trots att jag vet att jag kommer att må bättre av att faktiskt komma iväg till skolan än av att sitta här inne på avdelningen och uggla, känns det jättejobbigt. Det är hemskt jobbigt varje gång jag ska lämna avdelningen, och sedan är det alltid ännu jobbigare att återvända.
Det här är ett av problemen med att vara inlagd. Trots att jag vet att jag kommer att må bättre av att faktiskt komma iväg till skolan än av att sitta här inne på avdelningen och uggla, känns det jättejobbigt. Det är hemskt jobbigt varje gång jag ska lämna avdelningen, och sedan är det alltid ännu jobbigare att återvända.
Män som hatar kvinnor
Den lämnar inte mig. Framför allt inte våldtäktsscenen. Det brukar vara så. Otäcka våldtäktsskildringar kryper verkligen in under skinnet på mig och försvinner inte därifrån.
Å andra sidan är det just den där ångestfyllda obehagskänslan jag dras till. Ibland tror jag att det är för att kanalisera min ångest. Min glädje lever jag hellre ut på andra sätt än att se en film/läsa om den. Eller så är det för att svärtan är så trygg, så välbekant. Ångesten har blivit standard, och jag känner inte för att gå utanför ramarna så himla ofta. Äsch, jag vet inte.
Å andra sidan är det just den där ångestfyllda obehagskänslan jag dras till. Ibland tror jag att det är för att kanalisera min ångest. Min glädje lever jag hellre ut på andra sätt än att se en film/läsa om den. Eller så är det för att svärtan är så trygg, så välbekant. Ångesten har blivit standard, och jag känner inte för att gå utanför ramarna så himla ofta. Äsch, jag vet inte.
Veganska världsdagen
Idag är det veganska världsdagen. Då känns det väldigt bra att bara äta kvällsmål på avdelningen, och resten hemma. På avdelningen står det till och med i reglerna "tyvärr har vi ingen möjlighet att behandla veganer, då vegankost är otillräcklig för personer som har eller riskerar att få näringsbrist" (jag har påpekat att de borde formulera om sig till "tyvärr har vi ingen möjlighet att servera vegankost [...]", men de förstår inte vad jag menar...). Jag har det bättre sen de accepterat att jag faktiskt är allergisk mot mjölkprotein, och jag får en ganska stor del av mjölken ersatt av soja- eller havremjölk.
De tror dessutom att veganismen är en del av ätstörningen. Det är synd, för i mitt fall blev det lättare att äta när jag blev vegan. Då slapp jag i alla fall tänka att det var omoraliskt att äta.
De tror dessutom att veganismen är en del av ätstörningen. Det är synd, för i mitt fall blev det lättare att äta när jag blev vegan. Då slapp jag i alla fall tänka att det var omoraliskt att äta.
Finbesök
Igår fick vi finbesök av systeryster. Hon busade med Ture, och hon var till och med ute och gick med honom själv en liten stund. Det märks att Ture växer när han klarar av att vara borta från oss en så pass lång stund utan att bli hysterisk. Annat var det härom dagen, när jag skulle rasta Ture samtidigt som Ted skulle iväg till affären. Det sista Ted gjorde var att skrika "Ture, hejdå!" och springa iväg i ilfart. Ture försökte springa efter, vilket jag såg till att han inte gjorde, och han ägnade resten av tiden tills Ted kom tillbaka med att leta efter honom.
Vi kollade på "Män som hatar kvinnor" igår. Det var en riktigt bra film. Jag som inte tycker så hemskt mycket om långa filmer satt som klistrad i två och en halv timme.
Ikväll ska jag tillbaka till avdelningen. Det känns aldrig roligt när man varit därifrån ett tag.
Vi kollade på "Män som hatar kvinnor" igår. Det var en riktigt bra film. Jag som inte tycker så hemskt mycket om långa filmer satt som klistrad i två och en halv timme.
Ikväll ska jag tillbaka till avdelningen. Det känns aldrig roligt när man varit därifrån ett tag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
