Hela dagen idag har varit präglad av ångest. Jag har frusit konstant och legat på golvet och gråtit, och Ted har gråtit och Ture har legat på oss och pussat bort våra tårar.
Allvarligt talat förstår jag inte hur så lite kan ha ändrats i mig under de här två månaderna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar