Dagens lektioner

Tydligen ligger hela klassen hemma med svininfluensa, så det var bara jag och en tjej till som var i skolan idag. Det började bra, med en dubbelt så lång sånglektion som vanligt med M. Jag tycker att hon är en helt fantastisk sånglärare! Allt hon säger fungerar. Jag fick sjunga med händerna vid huvudet, och helt plötsligt lät det dubbelt så mycket. Sedan bestämde vi oss för att det var dags för en ny sångläxa, och till slut föll valet på förra årets favorit: Mozarts Abendempfindung. Det känns fantastiskt att det faktiskt händer någonting. Jag märker redan hur mycket bättre det går med den jämfört med förra året!

Sedan var det dags för pianolektion, med L. Jag försökte återigen att förklara att det inte är helt lätt att öva här på avdelningen, men han tar inte in det. Det blev lagom dålig stämning, som vanligt. Han slängde ur sig att det var konstigt att jag, "som är en av de starkare pianisterna i klassen", var så bunden vid att titta på händerna (vilket jag inte riktigt köper att jag är, men det är en annan historia). Jag kontrade med att säga att jag å andra sidan är mycket mindre notbunden än de flesta i klassen. Jag behöver inte noterna annat än för att lära mig hur stycket låter. När jag väl vet det behöver jag inte noterna längre. Då sade han att han minsann inte var notbunden, och jag förklarade att jag aldrig påstått det heller. Då sade han att de som är notbundna kommer att vara mycket bättre på att spela á vista, än vad jag kommer att vara. (Att jag redan är bra på á vista-spel tar han inte i beaktan.) Jag sade att det kanske stämmer, men jag kommer å andra sidan att vara bättre på gehörsspel – det vill säga, det finns fördelar och nackdelar med båda. Men så är det inte i hans värld. I hans värld finns det inget jag är bra på som inte är hans förtjänst. Och det här var alltså bara en av våra mindre trevliga diskussioner idag. Man hinner tjafsa mycket på tjugo minuter, om man bara vill.

Sedan träffade jag K, läraren jag hade i klassisk sång förra året. Hon var en av dem som såg till att jag hamnade på Södersjukhuset när jag hade svimmat, det som ledde till att jag blev inlagd här. Vi pratade om hur det går här, och jag förklarade att jag vantrivs i min kropp, och att jag skäms för att gå ut. "För jag har gått upp mycket i vikt", sade jag. "Ja" sade hon, "det syns att du är påväg tillbaka nu". Det var inte det jag behövde höra just då.

Jag försökte ringa Ted och Karin, men Comviqs nät ligger ju nere. Istället gick jag av vid slussen och tog en höstpromenad tillbaka till avdelningen.