I suppose I needed to believe

Jag tänkte på en sak när jag hade Repertoar och Interpretation igår eftermiddag. Julia hade valt låt åt mig, och låten var Dilbas I'm sorry.

I painted a picture of you
your soul was red, and your mind was blue
destiny laid a light on my creation
This dream I had made a slave of my passion
reality was always to far away
And we were happy, until it came to close one day
Sudden I faced the truth of my dream
my love had only been a picture, a scene
I suppose I needed to believe, didn't wanna see
You had never been close to me
I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain
I have no solution, I'll try to never be back again

Vi diskuterade hur vi tolkade låten, och jag tolkade det som ett förhållande som tagit slut, med all ilska, sorg, saknad och bitterhet det kan föra med sig. Jag fick sjunga argt (woho...) med Julia springandes runt mig. Mitt i all ilska började jag verkligen tro på orden. Det går så bra att vända texten inåt. Det blev så tydligt för mig hur man ibland tvingas möta verkligheten, bakom alla illusioner. När man inte längre kan ljuga för sig själv.


Dagen idag då? Inte så imponerande. Det blev ingen frukost, och matlåda hade jag naturligtvis inte gjort i ordning någon. Jag tog en näringsdryck med mig i väskan i alla fall. Julia och jag gick och köpte sushi, och sedan såg de till att jag fick i mig fyra bitar. På fyrtiofem minuter.

- Du är inte på avdelningen längre. Nu är du utskriven, nu måste du klara det här själv faktiskt.
- Jag måste ingenting. Jag måste inte äta alls. Rent krasst.
- Men om du inte äter då hamnar du ju på avdelningen igen. Rent krasst. Och det vet du.