Den lämnar inte mig. Framför allt inte våldtäktsscenen. Det brukar vara så. Otäcka våldtäktsskildringar kryper verkligen in under skinnet på mig och försvinner inte därifrån.
Å andra sidan är det just den där ångestfyllda obehagskänslan jag dras till. Ibland tror jag att det är för att kanalisera min ångest. Min glädje lever jag hellre ut på andra sätt än att se en film/läsa om den. Eller så är det för att svärtan är så trygg, så välbekant. Ångesten har blivit standard, och jag känner inte för att gå utanför ramarna så himla ofta. Äsch, jag vet inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar