Jag vet inte varför, men plötsligt tränger en massa konstiga minnen sig på. Jag märker att jag blivit äldre och fått något slags distans till mitt femtonåriga jag. Jag minns människorna omkring mig, både de dåliga och de bra. Jag minns hur det är att känna sig ensammast i världen, att försöka försvara sig mot världen med ärrade armar och svält.
Jag skulle vilja hälsa på mitt femtonåriga jag och stryka henne över håret, krama om och torka tårarna. Jag skulle sitta tryggt bredvid och vänta ut ångesten, och säga att det mesta kommer att bli bättre (så småningom blir väl allt bättre, men jag är inte ett bevis på det ännu).
På nyårsnatten är det dags för mig att öppna ett brev. Det är en gåva från mitt fjortonåriga jag, tror jag. Jag skrev hur det var, och hur det skulle bli. Jag skrev också en massa saker som jag verkligen hoppades skulle ha hänt. Vi får se hur långt jag har kommit...
Har ni tur kanske jag delar med mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar