Normalisering

Jag var i skolan i eftermiddags, på en ensemblelektion. Det kändes inte särskilt givande att sitta i en och en halv timme och spela elgitarr till "You really got me". Det enda som kändes var handleden, som gjorde rätt ont hela tiden. Dumma kropp.

Jag kan inte ens avgöra om det känns bra eller dåligt att komma tillbaka till mitt vanliga liv. Det är rätt skönt, på ett sätt, att allt blir som vanligt igen. Samtidigt har jag inte varit frisk i min vanliga verklighet. Och jag förväntas ta igen allt jag missat under de här två månaderna, direkt när jag kommer tillbaka. Jag känner en viss press. Typ.

Jag och min behandlare Tove var ute på Légumes och åt middag. Jag hade ingen aning om att man kunde ha restaurangträning utanför de som är torsdagar vid lunch. Jag vet inte hur vi kom in på det, men det slutade med att jag berättade hela historien om mig och Ted från det att vi möttes och fram till idag, samtidigt som jag kämpade med att peta i mig min mat. Jag tror att jag måste ha fått för mycket mat, för jag kan inte minnas när det var så fysiskt svårt senast. Jag mådde illa redan efter halva tallriken, och var nära att fråga om jag var tvungen att äta upp allt (vilket är lönlöst, för det måste man alltid).

Imorgon ska jag till skolan igen. Jag kan inte mina läxor tillräckligt bra, för det finns inte möjlighet att öva på något bra sätt här på avdelningen. Det känns inte särskilt kul att gå dit då.