Ovisshet

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Jag förstår inte hur allting ska ordna sig. Det känns som att jag skulle vilja trycka på paus och planera lite, komma ikapp. Jag är stressad, för det känns som att jag har hamnat efter.

Om lite drygt tre veckor har jag läkartid igen. Jag hatar det. De dagarna är sämst i världen. Jag känner bara för att tappa en massa i vikt tills jag kommer dit nästa gång, och det bara på grund av den jäkla vägningen. Åååh.

Julen

I min familj är julen alltid den tidpunkt då vi alla inser hur otillräckliga vi egentligen är.

Kan själv

Snälla, bara sluta vakta mig någon endaste gång. Det känns som att jag måste bevisa att jag är frisk, men det är jag ju inte. Inte på långa vägar. (Kommer jag någonsin att bli det?)

Tonårssammanfattning

Här kommer den utlovade sammanfattningen av min tonårstid.

- Tretton: Tjugonionde januari river jag bort nagelbanden. Jag minns inte exakt hur många, men fjorton, femton ungefär. Det börjar blöda och det blir dålig stämning vid mitt bord, eftersom det är pågående lektion. Efter lektionens slut blir jag förd till skolsköterskan och kuratorn. Jag har sällskap hela dagen (fundera själv på varför...) och blir hämtad på kvällen av föräldrarna. Jag har ingen lust att gå in på alla detaljer från den våren, men det var ingen rolig tid. De jag trodde var mina vänner säger upp kontakten med mig under ett möte jag nog aldrig kommer att glömma, och senare samma vår blir jag misshandlad av ett gäng killar i parallellklassen, under en lektion. Den sommaren är första sommaren jag går ner betydligt i vikt. När jag kommer tillbaka till skolan är folk oroliga. Trettonårsåret är också första gången jag hamnar i en depression. Jag börjar skriva låtar och spela gitarr mer seriöst.

- Fjorton: Jag minns inte så mycket från det året. Det är ett rätt dåligt år, det också, med mycket ränder på armarna. Det kanske mest betydande är mitt första förhållande, med Victor, och allt som händer med det.

- Femton: Victor och jag gör slut. Några månader senare träffar jag en vacker flicka, Lena, som blir min kärlek. Jag slutar nian och börjar gymnasiet på rytmus singer/songwriter-linje, och skriver rätt mycket musik.

- Sexton: Rasar i vikt igen. Ställer upp i musik direkt, och vinner singer/songwriter-priset på riksfinalen. Träffar Ted när höstterminen börjar igen, och vi inser båda att vi är själsfränder.

- Sjutton: Våren i tvåan är stressig, och mitt första vg blir ett hårt slag. Den dagen blir jag inte heller lämnad ensam. Hösten i trean börjar jag umgås med Magnus, och jag börjar skära mig igen. Den här gången blir det vårdcentralbesök vid flera tillfällen.

- Arton: Jag och Ted börjar umgås. Han tar hand om mig när mitt andra vg kommer. Sedan den här våren har jag och Ted inte varit ifrån varandra mer än femton-tjugo nätter. Jag söker musikhögskolan och kommer in. Lena och jag bryter upp. Ted och jag blir tillsammans, och jag flyttar hem till hans föräldrar. Jag börjar på musikhögskolan.

- Nitton: Jag och Ted flyttar till vår första lägenhet. Jag rasar i vikt igen och hamnar akut på sjukhus. Sedan blir jag inlagd i två månader. Vi skaffar älskade Ture-tott.

Kul era. Jag hoppas att nästa blir bättre.

Släktträff

Efter gårdagens familjesamling i Jakobsberg infann sig ångesten. Mitt i natten, naturligtvis. Min ångest är dessutom sådan att alla känslor och minnen överfaller samtidigt (här kommer alla känslorna på en och samma gång, typ), så jag blir extra kul att ta hand om.

Jag fick en iPhone igår, av föräldrarna som egentligen tänkt köpa en banjo men var tvungna att ändra sig efter Teds banjoköp. Idag har vi varit och bytt mobiloperatör, från Tele2 till Telia (vuxenpoäng!). Det var en av anledningarna att jag fick ångest igår. Jag får alltid för mycket tankar och känslor när jag får en stor och dyr sak av mina föräldrar. Det blir alltid så symboliskt. Det blir märklig stämning också. Och sedan kommenterade mormor det faktum att jag fick en himla massa pengar av henne med orden "ja, det är ju bättre att du får dem medan jag är i livet". Hej, separations- och livsångest. Kul att ses igen.

Nu ska jag sova. Imorgon har jag en massa saker att göra, men jag kommer nog inte att lyckas med någon av dem. Allt är som vanligt, alltså.

Mot Jakobsberg

Nu beger vi oss snart mot Jakobsberg och ett några dagar sent firande av min tjugoårsdag. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Jag ser tjock ut i allt.

Igår var jag med mor min på NK för att byta Bandu mot Rappakalja. Vi tittade runt på lite kläder. Jag är verkligen i akut behov av kläder just nu. Jag har nästan inga hela kläder. Det ligger bara väldigt lågt på prioritetslistan för mig. Dessutom hatar jag att prova kläder.

Jullov

Jag mår inte bra. Jag är stressad och har ångest. Jag är fast i känslan av att jullov går ut på att äta (det känns så! allt verkar kretsa kring att äta, äta, äta, äta, äta...), och få saker är så skrämmande som tanken på att äta konstant tre veckor i sträck. Det spelar ingen roll att jag naturligtvis inte kommer att göra det. Det är tanken som stressar. Känslan och tanken.

Jag vill gå i ide och bara sova och inte äta.

Vinterväder

Turetott är överlycklig i den yrande snön. Han far runt och hoppar och sjunker ner nästan helt i snön. Vi mötte hans bästishund Valter för en stund sedan, så de sprang runt och busade en lång stund. Han värmer mitt hjärta, den där hunden.

I övrigt har jag och Ted tillbringat kvällen med Bezzerwizzer. Vilket kanonspel! Kom hit och spela, nu!

Tjugo

- Sovmorgon, alltid trevligt.
- Mysfrukost.
- Jag fick en banjo! Kom hem snart, fina banjo. Jag längtar.
- Ted åkte till tandläkaren. Jag satt utanför och väntade med iFalling down, eller vad det nu heter.
- Vi tog oss till skolan och drack te.
- Ensemble. Jullåtar i en och en halv timme.
- Hemkomst. Ensam hemma större delen av tiden.
- Beirut café med Ted, mor, syster och Majid. 95 dB minst, och det ringer i öronen.
- Hemma igen. Inte så bra, som vanligt.

Slutet på en era

Det här blir mitt sista blogginlägg som tonåring. Egentligen borde jag kanske sammanfatta den här minst sagt tongivande perioden i mitt liv, men det blir nog imorgon.

Just nu är jag trött efter dagens examinationer och "konstruktiva" kritik. En iskall promenad står näst på schemat. Det lär göra att jag piggnar till lagom tills dess att jag ska försöka sova.

Jag orkar inte

Varje år inför min födelsedag påminns jag om hur ensam jag faktiskt är, och kanske framför allt har varit. Det är ungefär som vissa kan känna vid jul - fast i dubbel dos eftersom de infaller så nära varandra. Jag vill inte. Jag orkar inte. Dessutom ogillar jag starkt tidens gång, och födelsedagar är ju onekligen en påminnelse om just det.

Jag och mor min bråkade idag. Jag är oerhört glad att jag inte har bott hemma på ett och ett halvt år.

Möte

Vi hade möte med vår mentor och vår studierektor idag. Efter mötet frågade de om det var några som hade frågor som inte rörde hela gruppen. Jag tog chansen, eftersom jag fortfarande inte har lyckats reda ut allt.

Det var egentligen första gången jag pratade med min mentor. När vi var kallade till mentorssamtal i ettan tyckte jag att hon var rätt konstig, och när man kommer in för att snacka med henne känns det alltid som att man stör. Nu visade hon sig vara oerhört förstående och sympatisk.

Jag behöver verkligen prata med någon nu. Allting är jobbigt, och så fort någon verkar bry sig suger jag åt mig som en tvättsvamp.

Första hemligheten

Ibland önskar jag att jag blev sjuk igen, så att världen fick åtminstone lite mjukare kanter.

Nej, nej, nej

Ingen bra dag idag heller. Tisdagar och torsdagar går av någon anledning alltid åt helvete. Näringsdrycken står här bredvid, och jag har tittat på den i tre timmar nu. Det känns inte bra. Det här kommer att gå åt helvete.

Bakslag

Dagen idag gick inte så bra. Jag satt och stirrade på min näringsdryck i nästan två timmar, utan att få i mig en droppe. Det låste sig. Katastroftankarna, typ.

K kom och satte sig och pratade med mig. Hon frågade hur det går. "Det är en märklig sjukdom", sade hon. Hon kan ju i viss mån relatera till det ändå, och jag tycker att hon är snäll. Det är alltid trevligt när folk bryr sig. Sådant har jag aldrig blivit arg över.

Jag mår illa hela tiden. Jag vet inte om jag vill längre.

- Jag funderar på att börja svälta igen, sade jag igår.
- Hjärtat då, fick jag till svar.

Vad betyder det? Gör vad du vill, men det var inte vad jag önskade?

Små segrar

Idag lyckades jag dricka hela näringsdrycken till lunch, och inte slänga bort åtminstone hälften. Sedan fick jag ångest, som alltid av näringsdrycken. Och den där metalliska bismaken går mig på nerverna.

På kvällen önskade jag mig bara tillbaka till svältlugnet, till det välbekanta onda. Turetott lade sig på min bröstkorg med nosen mot min hals och skänkte mig sömn. Aldrig sover jag bättre än med hans värme vid mig.

Det är märkligt, förresten, att det bara är en vecka kvar på min tonårstid.

Lugnet efter stormen

Tentan gick bra, tror jag. Det känns som att jag hade fått anstränga mig för att inte bli godkänd (Maxpoäng 60, Godkänt 44), så det är nog ingen risk egentligen - även om det är dumt att ta ut segern i förskott. Just nu sitter Ted och jag och jobbar på morgondagens uppgift i gruppledning. Jag mår inte bra, och jag funderar på om det är en annalkande förkylning som spökar. Svinis, kanske? Det vore festligt. En tidig tjugoårspresent, liksom.

Jag ger upp snart och går och lägger mig. Jag håller hur som helst på att falla sönder av trötthet. Turetott pratar i sömnen.

Jag förstår inte världen

Jag hatar att jag inte kan sluta hoppas att jag är tillräckligt bra. Jag vet ju med mig att jag aldrig kan tycka att jag är bra, så jag anstränger mig konstant för att någon annan ska tycka det, så att jag inte går under helt. Om ingen tycker att jag är bra kan jag ju lika gärna ge upp allting. Då är mitt liv värdelöst, i ordets rätta bemärkelse. Och jag försöker hela tiden, och hoppas att jag ska räcka till. Jag kan inte sluta hoppas. Och aldrig räcker det. Vad jag än gör och vad jag än är räcker det aldrig till. Andra får mer bekräftelse än jag skulle fått för samma arbete. Det är liksom inte vad jag gör, utan vad jag är som det är fel på. Jag och Ted diskuterade det idag. Hur många gånger har man inte hjälpt andra ("Ja, jag kan kompa dig på din konsert om fem minuter. Inga noter? har du en iPod så jag kan planka i alla fall?" etc.), utan att få ens ett tack tillbaka? Jag anstränger mig konstant. Jag försöker verkligen hjälpa till hela tiden, men det märks inte. Man blir så lätt osynlig.

Jag hatar att det inte spelar någon roll vad jag gör. Folk tycker inte bättre om mig för att jag anstränger mig för att göra allting bra och ordentligt. Jag hade fått lika mycket (lite) bekräftelse om jag hade varit en total idiot som satt hemma utan arbete och väntade på att livet skulle ta tag i sig själv, och aldrig någonsin presterade någonting. Men jag vill göra bra ifrån mig, inte minst av respekt för andra.

Och jag hatar att jag är så dålig på att vara social. Jag hatar när man trodde att man var en del av en grupp, och sedan ser att den eller dem som har lämnat gruppen tar kontakt med alla utom en själv. Även när jag är en del av en grupp står jag farligt nära kanten och balanserar, långt ifrån de som står och kramas i mitten. Då får man också umgås med alla som redan ramlat ut. För när de vill tillbaka fattar de tag i den som står närmast. Men jag vill inte umgås med dem. Jag är hellre ensam än en del av klubben för misslyckade och utstötta. (Och samma sak där - inte minst för deras skull.)

Jag hatar att ingen någonsin kommer hit. Jag hatar att ingen ringer, och att ingen mailar och frågar hur det är eller om man vill hitta på något. Och mest av allt hatar jag att jag blir avvisad när jag försöker ta egna initiativ.

Morgonen, dagen, kvällen

Om jag skulle sammanfatta min sinnesstämning med ett ord tror jag att det blir låg. Jag är lite låg. Ingenting är roligt just nu (nu-nu, inte som i livet just nu) och jag känner mig bara totalt jävla värdelös. Inte ens vegomässan var kul. Det var trångt, högljutt och luktade av märkliga grytor. Jag åkte därifrån efter några timmar, och begav mig till hundvakterna i Jakobsberg. Min mor kan inte sluta tjata på att jag ska äta, så ibland måste jag äta lite trots att jag inte är hungrig - bara för att hon ska bli nöjd. Jag är sjuk i huvudet. Det är stört att äta när man inte är hungrig.

Och så dagens insikt: Jag ska aldrig mer testa på nya saker. Det krossar mig bara att upptäcka än en gång hur jäkla dålig jag faktiskt är. (Och det värsta är att när andra då får komplimanger för sina insatser, kan jag inte låta bli att tolka det som en pik. Jag vet att jag borde sluta övertolka allting.)

Ensam

Jag känner mig ensam när du aldrig hör av dig. Jag vet att jag överreagerar och övertolkar allting, men det känns som att du inte vill ha med mig att göra, att du bara sade så för att jag inte skulle bli ledsen.

Jag tror att jag skulle behöva dig nu.

Idag

Idag har jag spelat trummor och blockflöjt, och när jag kom hem drömde jag en töntigt lättanalyserad dröm. Den kanske jag skriver imorgon. Nu ska jag dricka te.

Dagen i punktform

- Missad tvärbana + förseningar på gröna linjen = fullt på tåget och försenad till skolan.
- Konflikthanteringsrollspel. Jag fick bli fjorton igen. Yeay.
- Tog på mig att sitta med i programrådet. Jag vet fortfarande inte om det var en bra idé.
- Thelunch på ett rätt segt kårmöte.
- Datorlektion. Min iMovie-film spårade ur och kändes som en dödshyllning till Ture och Ted. Inte bra. Separationsångest.
- En massa annat som byggt upp under längre tid + trigger = panikångestattack.
- Jag hyperventilerar och skakar mig igenom lektionen.
- Skjuts hem med snälla Martina. Tack Martina.
- Skakar.
- Glee på tv.
- Sovdags. Godnatt.

Förlåt

Förlåt för att jag var den enda som misslyckades. Förlåt för att jag är så jävla tjock och ful och äcklig.

Jag var säkert inte ens trevlig.

Ååååh

Jävla dålig dag. Sämst dag. Jag orkar inte.

You can call it another lonely day

Jag vet inte varför jag blir så paranoid hela tiden. Ett mail jag aldrig får/aldrig får svar på, och jag är helt övertygad om att det beror på att jag är så ful, äcklig, dålig och misslyckad att ingen vill ha någon kontakt med mig. Det är samma sak om någon bryter ett löfte. Det är aldrig fel på de som inte kan hålla löften, utan det är alltid mitt fel.

Jag vet att verkligheten är lite mer nyanserad, men jag faller så lätt in i märkliga tankemönster.

Kritik

Okej. Sång- och pianouppspel idag. Jag vill inte ens gå upp på morgonen, och jag gillar definitivt inte att stå framför folk just nu. Noterna låg naturligtvis kvar hemma på flygeln, och min insats var lätt skrattretande. Det gläder mig att det ändå gick så pass bra att jag slipper ha ångest över det. (Dagens otrevliga bekännelse: det gick inte sådär strålande för någon...) Favoritläraren, tillika kursledaren, tyckte att det kändes rätt att komma med all kritik direkt och ytan att yppa ett enda berömmande ord först. "...det var väldigt varierande i gruppen", "x, du har ett av de bästa anslagen i gruppen", och så vidare. Vi begav oss tillsammans till ett sushiställe och åt lunch. Fem bitar blev det i alla fall. Jag gör framsteg.

Efter lunch, te och Timmys egengjorda glögg stod didaktik på schemat, med favoritlärare nummer två. Han skulle framföra sina anteckningar från vfu-dagen. Det han säger är egentligen vettigt, men en del formuleringar är kanske lite väl hårda. "Sedan har jag skrivit 'OBS! 30%'. Med det menar jag att du hade ungefär trettio procent av gruppen med dig på den där klappgrejen.", "Den var för lätt, den där klappgrejen, en treåring skulle ha klarat det där. Du gjorde ett problem där det inte hade behövt vara ett problem." "Du pratar mer än de andra. De musicerar mer." "Jag har skrivit 'Heléna flyter för att de redan fått ur sig sin energi', eftersom Julia hade varit innan." Ouch. Det finns en sanningens kärna i alla uttalanden, men ibland känns det som att han kryddar sina formuleringar lite.

Nu har jag varit helt ensam hemma i några timmar. Jag funderar, och sjunger. Nu blir det mest funderande, för jag har sjungit så mycket att min hals börjar kännas.

Gruppledningen

"Alla ni borde tänka på att vara lite mer... utåt. Ni är så väldigt inne i er själva. Naturligtvis ska ni lyssna, men just nu blir det mer att man tänker 'hon lyssnar inte, hon analyserar vad jag håller på med'. Ni syns att ni tänker och analyserar hela tiden, och det gör man naturligtvis i lärarrollen, men ni kanske får bli lite bättre på att mörka."

Alla tre tittade vi på varandra och konstaterade att vi alla kände oss ganska träffade, och att vi är en ganska homogen grupp.

Nu är det sängdags. Imorgon är det sångdags. Examination, till och med. Tänk om jag hade varit smal. Då hade jag inte behövt skämmas när jag ställer mig inför gruppen imorgon.