Jag förstår inte världen

Jag hatar att jag inte kan sluta hoppas att jag är tillräckligt bra. Jag vet ju med mig att jag aldrig kan tycka att jag är bra, så jag anstränger mig konstant för att någon annan ska tycka det, så att jag inte går under helt. Om ingen tycker att jag är bra kan jag ju lika gärna ge upp allting. Då är mitt liv värdelöst, i ordets rätta bemärkelse. Och jag försöker hela tiden, och hoppas att jag ska räcka till. Jag kan inte sluta hoppas. Och aldrig räcker det. Vad jag än gör och vad jag än är räcker det aldrig till. Andra får mer bekräftelse än jag skulle fått för samma arbete. Det är liksom inte vad jag gör, utan vad jag är som det är fel på. Jag och Ted diskuterade det idag. Hur många gånger har man inte hjälpt andra ("Ja, jag kan kompa dig på din konsert om fem minuter. Inga noter? har du en iPod så jag kan planka i alla fall?" etc.), utan att få ens ett tack tillbaka? Jag anstränger mig konstant. Jag försöker verkligen hjälpa till hela tiden, men det märks inte. Man blir så lätt osynlig.

Jag hatar att det inte spelar någon roll vad jag gör. Folk tycker inte bättre om mig för att jag anstränger mig för att göra allting bra och ordentligt. Jag hade fått lika mycket (lite) bekräftelse om jag hade varit en total idiot som satt hemma utan arbete och väntade på att livet skulle ta tag i sig själv, och aldrig någonsin presterade någonting. Men jag vill göra bra ifrån mig, inte minst av respekt för andra.

Och jag hatar att jag är så dålig på att vara social. Jag hatar när man trodde att man var en del av en grupp, och sedan ser att den eller dem som har lämnat gruppen tar kontakt med alla utom en själv. Även när jag är en del av en grupp står jag farligt nära kanten och balanserar, långt ifrån de som står och kramas i mitten. Då får man också umgås med alla som redan ramlat ut. För när de vill tillbaka fattar de tag i den som står närmast. Men jag vill inte umgås med dem. Jag är hellre ensam än en del av klubben för misslyckade och utstötta. (Och samma sak där - inte minst för deras skull.)

Jag hatar att ingen någonsin kommer hit. Jag hatar att ingen ringer, och att ingen mailar och frågar hur det är eller om man vill hitta på något. Och mest av allt hatar jag att jag blir avvisad när jag försöker ta egna initiativ.