Hjälp!

Varje gång jag träffar min mor försöker hon göda mig! Panik!

Härdsmälta

Jag tror att jag ångrar mig. Jag fixar inte att känna så här mycket. Priset är så fruktansvärt högt.

När ångesten överfaller är jag oerhört tacksam att vi har en liten vovve. Han lägger sig på min mage (det är bara han som får ha någon kroppskontakt med den), lägger en tass på vardera sida av min hals och slickar varsamt bort tårarna från mitt ansikte. Han är så klok. Om det skulle finnas en gud, kan jag svära på att han har något att göra med att Ture kom till oss.

Själens hunger

Det blev ingen middag igår. Idag blev det ingen frukost och ingen lunch. Nu känner jag mig sårbar; min själ känns vidöppen och vem som helst som försökte skulle kunna komma in. Är det bra? Jag vet inte. Om det är bra är det just vad jag behöver, men är det dåliga saker skulle jag klara mig bättre utan dem. Det är bara att hoppas på det bästa, antar jag.

Creep

I don't care if it hurts
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul
I want you to notice,
when I'm not around
You're so fucking special
I wish I was special

Jag hatar att jag sitter i tryggheten bredvid en fin människa, och ändå låter mig triggas av de här jäkla raderna. Till råga på allt såg jag en uppenbart anorektisk kvinna på Gullmarsplan, och jag kunde inte låta bli att önska att min kropp såg mer ut som hennes än som min.

P.S.

Efter nattens samtal lät jag mig övertalas att äta lite lunch idag. Efteråt kommer ångesten som ett brev på posten, och jag ägnade barocksångseminariet åt att trycka naglarna in i händerna, och mest av allt vilja krypa ur min kropp.

Vive la revolution!

Långa midnattliga samtal om livets viktigheter sår små små frön av förändring i mig. Bara det att någon lyssnar på det aldrig sinande onda tycks reda ut några knutar. En del ord bara träffar rakt i hjärtat, och det känns som allt jag behöver.

Insikter:
- Inte tillbaks till avdelningen.
- Inte dö. (!)
- Det går inte att bara svälta "lite". Så blir man definitivt inte frisk.
- Stanna kvar i klassen till varje pris (vilket förmodligen utesluter dagvården).

Ett brev

"Din tid har blivit ändrad". Där ser man. Det känns som att de ändrar tiden varje gång jag ska dit. Jag är uppenbarligen inte ett prioriterat fall.

Systeryster

Systeryster ringde och skällde på mig. "Jag läser din blogg!" sade hon. Jag behöver nog inte skäll just nu. Jag vill bara umgås med folk som står mig nära. Jag vill spela spel och dricka te och kramas och prata.

På onsdag (väl?) har jag läkarmöte igen. Det kommer nog krävas lite övertalning för att jag över huvud taget ska gå dit. Det är väl tur att jag har mitt personliga sociala skyddsnät.

Vänskap

Åh, jag inser ibland (ganska sällan) hur mycket jag tycker om en del människor. Jag får sådana där ögonblick då jag plötsligt inser hur mycket någon betyder för mig. Jag har precis haft ett sådant. Det finns en människa i min närhet, som är så himla fin. Hade jag inte vetat vad hur det känns att vara kär hade jag väl trott att jag varit det. Men det är inte på det sättet. Jag bara tycker att det är en så himla fin människa. Jag vill bara prata och prata och prata om allt och inget. Och jag vill ha en kram.

Ge mig en kram.

Bön till intet

Ge mig frid. Tysta kriget i mitt inre och låt mig få veta vad som egentligen är jag. Låt mig slippa hata, slippa gråta, slippa våndas över att aldrig vara nog. Låt mig någon gång få räcka till. Låt mig slippa döva själens hunger med kroppens. Låt mig få ro att vila. Låt mig gå vidare.

Det lömska

Det är så farligt att man går ner så jäkla mycket (vätska först och främst) de första dagarnas helsvält. Det är så pass mycket att det syns, och hur triggad blir man inte då? Om det är någonting som verkligen ger näring åt anorexin är det ju när det börjar hända saker. Det blir som en sporre.

Imorgon måste jag nästan bryta helsvälten för den här gången. Jag svimmade idag, och älskade Turetott blev orolig.

Kloka ord

Jag är övertygad om att du hittar tillbaka; helt enkelt för att du bara måste göra det!

Hon har väl rätt. Det finns egentligen inga andra möjligheter, om jag vill fortsätta leva.

Fallet

Det verkar som att det där oundvikliga(?) fallet är här nu.

Hej Heléna, del två

Varför försöker du ens ifrågasätta? Vad tror du att du vinner på att träffa människor som berör dig, men som vill förstöra det vi har? Ni kan hota, och ni kan vrida och vända på alla känslor och tankar, finna hur mycket du hatar mig – men i slutändan slår jag tillbaka. Dina försök känns mest patetiska. Hur många strider har du vunnit hittills mot mig?

Du är så jävla äcklig. Det håller inte att blunda för sin spegelbild. Det finns fler människor i världen, och vad får dig att tro att andra vill se dig när du ser ut som du gör? Så jävla äcklig. Så jävla äcklig.

Så jävla äcklig.

Hej anorexi, del två

Varför kan jag aldrig få sluta sparka på mig själv? Varför kan jag aldrig få vara bra nog? Varför är det du som får tolka världen åt mig?

Jag hatar dina spelregler. Jag skulle kunna vara bäst, och ändå inte tillräckligt bra.

Everything looks perfect from far away

Jag känner verkligen hur jag står och stampar. Jag kommer ingen vart, och jag vet inte vart jag vill. Det enda jag vet är att vad som helst skulle vara bättre.

Det känns som att jag bara växer och växer för varje dag som går. När jag ser min spegelbild så hatar jag. Jag tänker tillbaka och romantiserar det förflutna. Helvetet blir alltid lite ljusare när man fått lite perspektiv. Vad säger det om livet i allmänhet?

En sak vet jag i alla fall: just nu går det inte åt rätt håll.

Mardrömmar

Jag sover länge när jag inte har en tid att passa, men har då vaknat hundra gånger på natten och frågat mig vilken veckodag det är och vad jag har missat. Mina drömmar visar hur jag misslyckas med allt jag tar mig för. Jag kommer försent till en musikhistorietenta jag inte pluggat till, jag gör inte mina läxor och så vidare.

Och jag har kommit ur den där fasen då det fortfarande går att blunda. Jag orkar inte med ovissheten längre, men är samtidigt livrädd för verkligheten. Jag känner och känner på kroppen och kan inte sluta hata att det bara är fett överallt. Jag tittar i spegeln och ser ett monster.

(Jag vet att när jag inte orkar ljuga för mig själv längre närmar jag mig återfallet med stormsteg.)

God natt

Huvudvärk och huvudbry.

Det är tur att jag aldrig slutar hoppas i alla fall.

Vägskäl

Jag funderar allt oftare nu på att bara strunta i allt och tappa femton kilo eller så. Jag är ju ständigt medveten om vad jag skulle vinna på det. Samtidigt ser jag för en gångs skull vad jag vinner på att låta bli. Jag får behålla mina övningselever, jag får gå kvar i min underbart fina klass, och jag får bo kvar hemma med älsklingen och den där vita lurviga. Jag skulle bara vilja skrika. Jag vet inte vem jag är, och jag vet inte hur jag ska komma underfund med det. Jag står liksom med ett ben kvar i det svarta stormiga, välbekanta, och med ett ben i det (nåja) jag alltid sett som min framtid. Jag vet liksom inte vad jag vill. Alternativen som finns just nu är:


1. Vara frisk i kropp och själ. Leva vuxenliv och odla kryddväxter och allt det där. (Bli tjock.) Leva med Ted och Ture.

2. Vara sjuk i kropp och själ. Åka in och ut från slutna avdelningar och aldrig få fatta ett enda beslut som rör mig. Vara smal som en sylfid och vacker i mina ögon (fast inte egentligen, vet jag ju). Vara borta från Ted och Ture.

3. Vara frisk i kropp och sjuk i själ. Alltid vara tjock. Leva ett liv jag inte klarar av, men hålla fasaden uppe. Det sämsta alternativet, känns det nästan som. Tjock och störd, liksom.

4. Vara sjuk i kropp och frisk i själ. Det enda alternativet som inte finns. Det finns inte. Tänk om det bara kunde göra det.

You can't always get what you want

Garantier betyder tydligen ingenting längre. Ja, jag blir sur över att folk lovar saker som inte är upp till dem att besluta om.

Jag kan inte skriva så mycket mer i ett sådant här sammanhang, men det finns just nu en människa som jag har ett ont öga till. Hon borde hålla sig till det hon kan, och ägna lite mindre tid åt sådant hon inte kan. Det skulle bespara mig och andra en himla massa ångest.

Nästa gång

Nästa gång min läkare frågar mig om det är ett problem att jag skjuter upp saker, ska jag säga att det är det. För det är det. Det är inte normalt att alltid sitta uppe till halv tre, tre, fyra etc. om nätterna för att hinna klart med saker som ska in dagen därpå.

Nu ska jag i alla fall sova.

...

Ibland undrar jag varför jag ser smala människor överallt,
förutom i spegeln.

Utveckling

Ibland blir jag nästan lite stolt över mig själv. Jag lyckades faktiskt ta mig till Uppsala för att träffa lite nytt folk, och jag hade det jättetrevligt. Efter ett tag insåg jag att det där med att isolera sig så fort ödet vill en illa är en rätt dålig strategi. Helkass, faktiskt.

Senare på kvällen blev det tacos och schlager hos mor min. Att jag överlevde det är kanske en ännu större seger.

Utmaningar

Imorgon ska jag försöka bege mig till Uppsala för att träffa lite nya bekantskaper. Sedan ska jag hem till mor min på middag. Jag vet inte hur jag plötsligt fick för mig att utmana mina rädslor så mycket. Jag hoppas att jag överlever.

Funderingar

Okej, så natten var jobbig, och morgonen om möjligt ännu värre eftersom finaste finaste gitarren bestämt sig för att mer eller mindre ta livet av sig genom att ramla ifrån väggen. Och jag mår inte bra. Man blir trött efter nätter som igår. Jag hatar att behöva bråka med Ted och jag hatar att svika hans förtroende och jag hatar att falla tillbaka i gamla mönster. Liksom.

Jag ringde fina Jennifer för att berätta att jag inte kommer till skolan. Hon frågade om jag hade ätit något, vilket jag naturligtvis inte hade, och hon tyckte att jag skulle göra det. Hon föreslog en promenad i solen med Ture, och att jag tänker på alla bra saker – och eftersom alla mina medbloggare tycks lista alla eländigheter försöker jag mig på det motsatta.

Jag är glad för:
- Jag får leva ihop med min själsfrände
- Vi har världens finaste hund
- Vi bor bra
- Jag går min drömutbildning
- Klassen är underbar


Det är helt otroligt att det ändå känns så svart.

Ordning och reda

Efter kaos kommer ordning, typ.

Yrsel

Jag känner igen det här alltför väl. Yrseln, huvudvärken, tröttheten, håglösheten, svimningskänslorna och kylan har jag upplevt många gånger förut.

Passivitet

Det är som att allting liksom anfaller. Jag klarar snart inte av att äta alls längre, och då är det bara en tidsfråga innan jag är tillbaka på avdelningen. Och jag vet som vanligt inte ens vad jag vill. Jag önskar att jag skulle kunna få vara smal någon gång, och dessutom faktiskt känna det.