Jag känner verkligen hur jag står och stampar. Jag kommer ingen vart, och jag vet inte vart jag vill. Det enda jag vet är att vad som helst skulle vara bättre.
Det känns som att jag bara växer och växer för varje dag som går. När jag ser min spegelbild så hatar jag. Jag tänker tillbaka och romantiserar det förflutna. Helvetet blir alltid lite ljusare när man fått lite perspektiv. Vad säger det om livet i allmänhet?
En sak vet jag i alla fall: just nu går det inte åt rätt håll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar