Jag sover länge när jag inte har en tid att passa, men har då vaknat hundra gånger på natten och frågat mig vilken veckodag det är och vad jag har missat. Mina drömmar visar hur jag misslyckas med allt jag tar mig för. Jag kommer försent till en musikhistorietenta jag inte pluggat till, jag gör inte mina läxor och så vidare.
Och jag har kommit ur den där fasen då det fortfarande går att blunda. Jag orkar inte med ovissheten längre, men är samtidigt livrädd för verkligheten. Jag känner och känner på kroppen och kan inte sluta hata att det bara är fett överallt. Jag tittar i spegeln och ser ett monster.
(Jag vet att när jag inte orkar ljuga för mig själv längre närmar jag mig återfallet med stormsteg.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar