Vägskäl

Jag funderar allt oftare nu på att bara strunta i allt och tappa femton kilo eller så. Jag är ju ständigt medveten om vad jag skulle vinna på det. Samtidigt ser jag för en gångs skull vad jag vinner på att låta bli. Jag får behålla mina övningselever, jag får gå kvar i min underbart fina klass, och jag får bo kvar hemma med älsklingen och den där vita lurviga. Jag skulle bara vilja skrika. Jag vet inte vem jag är, och jag vet inte hur jag ska komma underfund med det. Jag står liksom med ett ben kvar i det svarta stormiga, välbekanta, och med ett ben i det (nåja) jag alltid sett som min framtid. Jag vet liksom inte vad jag vill. Alternativen som finns just nu är:


1. Vara frisk i kropp och själ. Leva vuxenliv och odla kryddväxter och allt det där. (Bli tjock.) Leva med Ted och Ture.

2. Vara sjuk i kropp och själ. Åka in och ut från slutna avdelningar och aldrig få fatta ett enda beslut som rör mig. Vara smal som en sylfid och vacker i mina ögon (fast inte egentligen, vet jag ju). Vara borta från Ted och Ture.

3. Vara frisk i kropp och sjuk i själ. Alltid vara tjock. Leva ett liv jag inte klarar av, men hålla fasaden uppe. Det sämsta alternativet, känns det nästan som. Tjock och störd, liksom.

4. Vara sjuk i kropp och frisk i själ. Det enda alternativet som inte finns. Det finns inte. Tänk om det bara kunde göra det.