Hemligheten

Vi har hållit på det ett tag nu, men...

Oföretagsamhet

Vi gör ingenting om dagarna. Kanske är det det jag hatar mest av allt med lov. Att inte göra någonting alls är verkligen förslöande. Man blir helt passiviserad. Det känns som att vi mest ligger i soffan och väntar på att vem vet mest ska börja. När det är över undersöker man vad som är minst dåligt på de andra kanalerna.

Och det känns som att vi äter hela tiden. Så är det naturligtvis inte, men om våra typ två måltider om dagen drar ut mycket på tiden, känns det som att vi inte gör annat. Då blir jag sådär rädd för skolan igen. När jag kommer tillbaka vill jag ju inte ha gått upp i vikt! Det är verkligen en mardröm. Det är bäst att gå ner lite, för säkerhets skull. Liksom. Och jag vet att det är dumt att tänka så, men det är så det känns.

Åh. Jävla helvetessjukdom.

Resultat

Hemma från läkaren. Jag tror att han tog det på allvar, trots en del kommentarer jag hade klarat mig utan. Jag har fått ta en massa blodprov (en del av dem "för säkerhets skull"), och har fått en ny tid om två veckor för att han vill hålla lite koll på hur det går. Dessutom tycker han att jag är prioriterad i kön för att få träffa psykologen, och nu står jag först på återbudslistan.

Läkartid

Imorgon är det dags för ett husläkarbesök. Primärt är det för att försöka bli remitterad till någon som kan konstatera att det är Bechterews som spökar med mina leder och min kropp i allmänhet. Sekundärt är det för att höra mig för om det finns någon möjlighet att få prata med en psykolog. Jag är bara så himla rädd att han ska skratta åt mig, när jag berättar vad som är felet. Jag vet att det är världens klyscha, men anorektiker är ju smala... Och så. Men människor omkring mig är väldigt glada att jag ska till läkaren, och jag kommer förmodligen att bli förhörd av en hel drös med människor som vill veta hur det gick.

Just det, jag fick livstecken från Gambia, via facebook-chatten. Snart är kanske allt som det borde vara igen: skolan är igång, och alla människor befinner sig på den sida av jorden de borde befinna sig på.

Hemkomst

Hon håller mig i ett järngrepp, mitt monster. I Lund tittade jag på våren och luktade på te, och kunde inte äta annat än halstabletter. Väl hemma försöker jag äta, men det går inte så bra. Jag mår illa direkt. Riktigt illa. Och ångesten anfaller. Just nu vill jag krypa ihop i fosterställning, gny, blunda och glömma världen. Kanske mest av allt glömma mig själv.

Krig

Idag har det varit krig i huvudet på mig. Eller, är det krig om bara den ena sidan krigar? Mental misshandel, kanske beskriver det hela bättre.

Jag känner mig sämst och äckligast i hela världen.

Lund

Nja, jag vet ärligt talat inte riktigt hur det här går. Jag känner mig svag i hela kroppen, och har inte ork eller lust att göra någonting. Jag drömmer hemska mardrömmar, och jag fryser ända in i märgen. Snart ska jag bege mig ut på en promenad, och hoppas att blåsten kan rensa lite bland tankarna i huvudet.

Hej Heléna, del tre

Du är äckligast i hela världen. Tro inget annat.

Övergiven

Ja, dagens läkarmöte måste nog ses som en mindre katastrof. Jag hade tydligen gått ner en hel massa i vikt, vilket jag inte visste (och nog fortfarande tror är rätt överdrivet). Det är beviset på att jag inte är tillräckligt motiverad.

"Vi ser det som att du väljer bort oss snarare än att vi väljer bort dig. Du kan ju ringa om du känner dig mer motiverad någon gång i livet." avslutade hon med. Att jag är mer motiverad nu än någonsin spelar ingen som helst roll.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så fruktansvärt rädd. Det sämsta som skulle kunna hända nu är ju att det går tio år till utan att jag får någon hjälp. Det får bara inte hända.

Jag har bokat biljetter till Lund för att inte isolera mig totalt. Det är nog nyttigt att byta luft emellanåt.

Planer

Imorgon är det läkartid igen. Det är min stora skräck just nu. Jag kan inte sluta tänka på att jag inte borde ätit alls på ett bra tag innan den förhatliga vägningen. Jag vet inte ens varför jag ska dit. Det känns inte givande alls egentligen, men jag vet att om jag säger upp vårdkontakten blir jag aldrig frisk.

Jag och Ted blev för övrigt av med nästa veckas jobb. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte ännu en veckas väntan på att tiden ska gå.

Revolt

Läkartid på torsdag. Jag (eller någon annan i huvudet, jag vet inte) hade bestämt att det vore en bra idé att med lite helsvält mellan söndag och torsdag kväll. Och så blev det inte så. Det var lite krig i huvudet, och så hoppade Ted in och krigade. Och så läste jag min peppiga frisklista, och tänkte att det allra allra viktigaste är att få gå kvar i klassen. Och att orka umgås. Och inte dö. Och typ alla andra punkter på listan.

Så jag åt lite, och nu är monstret inte nådigt.

Väntan

Jag hatar när allt man försöker göra, är att få tiden att gå snabbare. Varje sekund känns ändlöst lång och jag sitter som på nålar och längtar efter vardagens trygghet.

Skyddsnätet

Nu tar skolan ett uppehåll i tre och en halv vecka. Två i klassen, varav den ena den person som just nu är mitt största stöd, är i Gambia i tre veckor och genomför ett skolprojekt. Det känns som att mitt skyddsnät har ryckts undan. Det är en sak att pröva sina vingar, en helt annan sak att göra det när man riskerar att falla så djupt. Rutinerna, skolan, och klassen är det som håller mig på fötterna. Det är det jag vet att jag förlorar om jag inte klarar det här, och hamnar på avdelningen igen.

Jag lyssnar på Christian Kjellvander för att kanalisera känslorna. Jag kan inte falla, men jag skulle ljuga om jag sade att jag tror på mig själv. Jag är så rädd! Jag är så fruktansvärt rädd.

Okej...

...jag märker att jag har tappat en del i vikt. Usch vad min läkare kommer att bli sur.

Döden

Mor ringde just. Morfar har dött. Inte för att vi har haft någon relation sedan han sade upp den, men ändå. Det väcker rätt mycket känslor.

Imorgon är en annan dag

En ny dag. En bättre dag.

Peppa

Friskpepp:
- Slippa inlåsning
- Slippa äta hallon
- Få fortsätta vara vegan
- Slippa dö
- Slippa må dåligt
- Få fortsätta i underbara klassen
- Orka umgås med folk, och ge lika mycket tillbaka som jag just nu får

Prokrastination

Jag har i alla fall hittat en sak jag har verklig talang för: att inte göra det jag ska. Någon annan gång är alltid en mer lämpad tidpunkt än nuet.

Jag insåg nyss att jag inte tror att jag kommer att hinna lägga ut alla mina sånglektioner för det här året. Det känns som att tiden liksom springer ifrån mig.

Hej anorexi, del tre

Varför ska du alltid försöka driva mig ifrån människor jag tycker mycket om? Varför kan jag aldrig få föra normala samtal med folk utan att du tar hela utrymmet, och varför tar du dig rätten att tolka allting så att du alltid har rätt?

Nu finns det äntligen människor jag tycker mycket om, och jag skulle bli glad om jag kunde få hantera den relationen utan att du alltid är där och stör.

Till slut

Nu har jag äntligen lyckats få iväg lite skolsaker som skulle varit inne för någon vecka sedan. Jag får så mycket ångest av att ha för mycket att göra, och då låser det sig helt i mig och jag blir apatisk. Det är en otrolig lättnad när de väl är gjorda.

En intressant sak jag tänkte på igår är det att min mor alltid kommenterar all mat med att det är så mycket kalorier i den. Hon säger det lite skämtsamt, eftersom hon själv försöker gå ner i vikt, men jag får verkligen panik. Förstår hon inte hur mycket sådana saker påverkar mig?

Jag fick i alla fall träffa systeryster i några minuter, innan hon skulle iväg.

Nu är det dags att sova. Äntligen.