Hemkomst

Hon håller mig i ett järngrepp, mitt monster. I Lund tittade jag på våren och luktade på te, och kunde inte äta annat än halstabletter. Väl hemma försöker jag äta, men det går inte så bra. Jag mår illa direkt. Riktigt illa. Och ångesten anfaller. Just nu vill jag krypa ihop i fosterställning, gny, blunda och glömma världen. Kanske mest av allt glömma mig själv.