Nu tar skolan ett uppehåll i tre och en halv vecka. Två i klassen, varav den ena den person som just nu är mitt största stöd, är i Gambia i tre veckor och genomför ett skolprojekt. Det känns som att mitt skyddsnät har ryckts undan. Det är en sak att pröva sina vingar, en helt annan sak att göra det när man riskerar att falla så djupt. Rutinerna, skolan, och klassen är det som håller mig på fötterna. Det är det jag vet att jag förlorar om jag inte klarar det här, och hamnar på avdelningen igen.
Jag lyssnar på Christian Kjellvander för att kanalisera känslorna. Jag kan inte falla, men jag skulle ljuga om jag sade att jag tror på mig själv. Jag är så rädd! Jag är så fruktansvärt rädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar