Elände

Det känns som att jag håller på att hosta upp mina inälvor. Rösten är hes och oanvändbar – varje gång jag försöker prata börjar jag hosta. Halsontet är på väg tillbaka. Öronen värker, och huvudet känns som att det håller på att sprängas. Febern är här igen. Underbart. Finns det något mer jag kan pricka in när jag ändå håller på?

Platt fall

Nej. Den här mannen jag ska få prata med, är inte heller psykolog.

Jag kan inte låta bli att undra vad jag ska göra för att få prata med en psykolog. För att folk ska ta mig på allvar. Måste jag dö innan det blir tillräckligt allvarligt?

Prat

Nu har jag fått en psykolog. Yeay!

Nu gäller det bara att inte skjuta upp det där samtalet i evigheters evighet...

Feber

Åh. Det har varit en slitig vecka. Det här känts som en känslomässig bergochdalbana mest hela tiden. Jag är ju van vid att det pendlar lite upp och ned, men den här veckan har haft rätt djupa dalar. Jag hatar verkligen när det känns som om marken rämnar, men samtidigt gör mitt på tok för dynamiska humör att topparna är otroligt höga. Och jag lever för de stunderna.

Nu har jag feber sedan två dygn tillbaka. Halsen är svullen och det är svårt att andas. Nästa vecka ser jag fram emot att trassla med csn och med sssb, som jag bor hos. Jag ser också fram emot en hel vecka med musik jag inte tycker om. Hmm. Det är dags att börja peppa, tror jag.

Kreativiteten

I korthet

Den otroligt hemska veckan är äntligen över. Jag har människor jag kan samtala med om viktigheter och oviktigheter. Det är otroligt värdefullt. Nu börjar våren komma också.

Alarm

Jag fick ett telefonsamtal, ett sms, och ett mail från min prefekt. Hon vill boka in ett möte med mig. Nu har jag fått för mig att de kommer att kasta ut mig från skolan, och jag har verkligen panik.

Allt jag gillar upphör

Så fort jag får syn på nåt
och gillar vad jag ser
rycks det ifrån mig
sen syns det aldrig mer

Belastning

Det är jobbigt, det där att vara en belastning på hela sin omgivning. Jag vill verkligen inte vara en börda. Människor omkring mig tar alldeles för stort ansvar för mig i nuläget.

Julia tog kontakt med min mentor efter flippen i onsdags. Hon har också pratat med Timmy och sagt åt honom att inte dra ett för tungt lass – vilket jag i sak håller med henne om, och också har försökt uttrycka för honom. Jag får sådana skuldkänslor när folk tar för mycket ansvar. Jag vet inte vad han själv tycker.

Och samtidigt som jag ju vet att det behövs en förändring av nuläget, hoppas jag ju innerligt att det inte sker genom att han eller någon annan vänder mig ryggen. Jag hoppas att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan få ha en normala relationer till mina vänner. Jag vill vara jämställd. Jag vill inte vara den som måste tas om hand.

Åh. Nu är jag sådär rädd att avvisas igen. Det här är det obehagliga med att lämna ut sig själv och släppa in andra människor.

Tomhet

Jag har den äckliga krypande tomhetskänslan i kroppen. Den stilla ångesten, som är lika stark som den hysteriska, men mer kontrollerad. Allt känns meningslöst och hopplöst och jag är väldigt glad att jag har utvecklats de senaste åren. För några år sedan var den här känslan den minst hanterbara av alla.

Nystart

Idag har jag låtit bli att göra en massa saker som jag borde ha gjort. Det börjar bra, det här.

Förändringsobenägenhet

Finbesök fick jag idag. Det kommer nästan aldrig någon till den här lägenheten, och de som kommer hit är i princip uteslutande våra föräldrar. Idag kom min fina vän Timmy hit. Det var väldigt trevligt. Vi drack sencha lime och tittade på bilder från Gambia, och han fick se några bilder från min... alternativa tonårstid. Hmm. Vi lagade mat, och lagandet gick som vanligt bättre än ätandet.

Efteråt gjorde jag en låt till morgondagens lektion. Det blev effektivt arbete, även om jag förbannar att jag skjuter upp saker så till den milda grad att jag går sysslolös (och rastlös) i tre och en halv vecka, för att sedan panikjobba sista kvällen innan skolstart.

Jag är inte alls taggad på att gå tillbaka till skolan. Jag vet inte om jag är väldigt anpassningsbar eller så, men jag har blivit totalt passiviserad. Jag känner mig jättestressad av tanken på att folk ska se mig. Det känns ju som att jag har gått upp hundra tusen ton i vikt. Timmy hävdar att det inte på något sätt ser ut så, men jag vet inte. Jag är rädd. Och stressad. Det är väldigt mycket nu som jag borde göra.

Utflykter

Långfredagen spenderades i Jakobsberg, där förlovningen firades. Påskafton innebar besök från Teds föräldrar.

Påskdagen var ett återbesök hos mor min. Vi åt middag och spelade Bezzerwizzer. Det känns som att jag har gått upp säkert hundra kilo i vikt, men den rationella sidan av mig vet att det naturligtvis inte är så. Det blev i alla fall mest sallad.

Vårkänslor

Nu börjar det verkligen kännas som vår. Än ligger en hel del snö kvar ute, men det är nog bara en tidsfråga innan det är borta.

När jag var yngre brukade jag få vårdepressioner. Nu vet jag inte längre. Samtidigt som jag brukar bli sjukare om vårarna, har jag på senare år börjat känna mig lättare till mods. Ljuset gör det lättare att komma upp på morgonen (men svårare att somna om nätterna; allting har en baksida, antar jag). En sak vet jag i alla fall: När de japanska körsbärsträden blommar så att hela Luma lyser rosa, då blir jag lyckligare i själen. Det är så skönt att vakna om morgonen och påminnas om hur vacker världen är ibland.