Ytspänning

Jag kämpar för att hålla allt tillbaka. Inom mig pyr ångesten, och släpper jag fram den brinner jag upp. Jag vet inte vad jag ska göra för att döva det. De människor som redan håller mitt hjärta i ett järngrepp gömmer alla vassa föremål och lagar mat och ser till att jag äter upp den. Alla mina utvägar är spärrade, och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när ångesten bryter ut.

Det är då jag önskar att jag kunde inbilla mig själv att det finns en Gud som skulle se till att jag tog mig igenom det här, och att allt kunde lösa sig till det bästa.

Eller att det åtminstone fanns en mening med lidandet.

Tafatt

Jag kan inte omfamna tiden
för den glider ur mina armar,
kan inte vila i lugnet
för det ryms inte i min kropp.

Jag leker tafatt med livet;
jagar men når aldrig fram.

Kris

Det sägs att det som inte dödar en härdar. Jag tror inte på det, rent generellt. Det allra mesta onda som inte dödar en, bryter ner en så att man till slut är så pass svag att minsta vindpust i fel riktning kan få bägaren att rinna över.

Det här vet jag att jag kommer att komma starkare ur, om jag kommer ur det. Den här krisen är förmodligen den värsta jag kommer att behöva gå igenom, men om eller när jag kommer ut på andra sidan, kommer jag att vara många insikter rikare – och de insikterna är sådana att de kommer att hjälpa mig igenom livet.

Blundande

Jag blundar. Jag orkar inte tänka eller se eller känna efter vad som händer. Just nu kan jag bara blunda och hoppas att saker och ting klarnar. Och ordnar upp sig.

Helst av sig själva.

Kaos

Jag vaknar upp efter en i princip sömnlös natt, med svullna ögon och en puls som slår fler än hundratjugo slag i minuten. Jag känner mig yr och svag och jag vet inte om jag någonsin har känt en så påtaglig underliggande ångest. Och det är en ångest som inte heller riktigt går att värja sig emot.

Vad gör man när man inte ved vad man vill? Vad gör man när man känner mer än man borde, och mer än man kan leva ut samtidigt? Ambivalens är för svagt; jag slits itu av två viljor. När känslorna krigar blir hjärnan skiljedomare. Men vad gör man när man inte vet om det man känner mest för är det man borde?

Nu ska jag duscha och låta vattnet strila ner för ryggen, spola bort alla tårar och skänka mig något slags lugn. Någonting gott ska väl komma ur det här också, men just nu känns det som att det enda som kommer att komma ur det här är sorg.

Världen

Ojoj. Nu är världen verkligen uppochner.

Socialisering

Jag håller på att förvandlas till nattuggla. Det är inte överdrivet bra att vända på dygnet innan terminen är slut, men vad ska man göra när människor kan vara så fina att man aldrig vill sluta umgås med dem?

Tentande

Den här veckan har varit helt fylld av måsten och annat. Ibland kan det vara bra att begrava sig i skolarbete - det liksom överröstar alla andra tankar - men ibland blir det bara krig. Jag blir förvirrad av mängden tankar och känslor som genomströmmar mitt huvud.

Spontanitet

Fredagen var en fin dag. Efter en fantastisk ensemblelektion föreslog Timmy att vi skulle börja med hemtentan i musikhistoria. Eftersom framförhållning inte är vår bästa gren (det är definitivt inte min bästa gren, i alla fall), bestämde vi oss för att åka hem till honom och sätta igång med pluggandet. Det gick väl sådär. Det blev istället långa fina samtal om livet som det är och har varit, om katter och relationer och funderingar. Spontanbesöket blev ett spontanbesök på över ett dygn, och när jag slutligen begav mig hem förundrades jag över hur vänner bara kan vara så fina.

Konfrontation

Ibland får fina människor för sig att konfrontera en. De försöker trycka på alla ens knappar i hopp om att nå fram. Det har aldrig fungerat på mig. Jag låser mig och kan inte ta in någonting. Jag tycker att det är så extremt obehagligt.

Samtidigt är jag glad att folk bryr sig. Det är ännu värre att få sitta ensam med spökena utan att folk så mycket som frågar hur man mår. Vänskap är ett svårt spel att spela.

Optimism

Varje natt innan vi avslutar våra samtal, säger han "imorgon blir en bättre dag". Jag vet inte om det brukar bli så, men man ska aldrig sluta hoppas.

Orden

Det är fantastiskt med sådana där nätter där man kommer till insikt om att orden inte skulle ta slut om anorexin försvann, utan snarare tvärtom.

Rapport

Igår blev det spontan stadsvandring med fina Timmy. Vi gick på små kullerstensgator och asfaltsgator, och jag förundrades över hur vacker staden är på många ställen. Senare på kvällen kom han hem till mig när jag höll på att krascha. Av någon anledning har jag fått hem alla mina gamla journaler från en socutredning gjord för tre år sedan. Det var halvkul att läsa vad mina föräldrar har sagt om mig. Och så var jag ensam hemma eftersom Ted jobbade, och livet kändes tyngre än vanligt. Då gläds man åt sina vänner.

Natten var orolig. Jag vaknade hela natten av hostattacker, och jag fick ingen luft. Idag har jag inte haft någon röst. Då får man lyssna på andra istället för att prata. Eller kommunicera skriftligen, eller med något slags hemmasnickrat teckenspråk. Det fungerar på alla förutom lilla Turetott.

Nu lyssnar jag på Long gone before daylight och myser till gitarrplock och munspel och fantastiska Nina Persson.