Kaos

Jag vaknar upp efter en i princip sömnlös natt, med svullna ögon och en puls som slår fler än hundratjugo slag i minuten. Jag känner mig yr och svag och jag vet inte om jag någonsin har känt en så påtaglig underliggande ångest. Och det är en ångest som inte heller riktigt går att värja sig emot.

Vad gör man när man inte ved vad man vill? Vad gör man när man känner mer än man borde, och mer än man kan leva ut samtidigt? Ambivalens är för svagt; jag slits itu av två viljor. När känslorna krigar blir hjärnan skiljedomare. Men vad gör man när man inte vet om det man känner mest för är det man borde?

Nu ska jag duscha och låta vattnet strila ner för ryggen, spola bort alla tårar och skänka mig något slags lugn. Någonting gott ska väl komma ur det här också, men just nu känns det som att det enda som kommer att komma ur det här är sorg.