Jag kämpar för att hålla allt tillbaka. Inom mig pyr ångesten, och släpper jag fram den brinner jag upp. Jag vet inte vad jag ska göra för att döva det. De människor som redan håller mitt hjärta i ett järngrepp gömmer alla vassa föremål och lagar mat och ser till att jag äter upp den. Alla mina utvägar är spärrade, och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när ångesten bryter ut.
Det är då jag önskar att jag kunde inbilla mig själv att det finns en Gud som skulle se till att jag tog mig igenom det här, och att allt kunde lösa sig till det bästa.
Eller att det åtminstone fanns en mening med lidandet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det MÅSTE finnas en mening med det. Lovar. Jag förstår inte heller hur, men det bara måste vara så. Annars vore det ju ingen idé med någonting. Kram!
SvaraRadera