Instabilitet

Jag jobbar ständigt med att hålla tillbaka tårarna, för börjar jag gråta tar tårarna aldrig slut.

Det gäller att sysselsätta tankarna. När det börjar bli tungt är flykt det enda som går att ta till (om det inte ska sluta som för en dryg vecka sedan, med rädda älskade människor i lägenheten och alla vassa saker gömda i ett annat rum), men hur hållbart är det i längden att bara sticka huvudet i sanden?

"Händer det att du tänker att det vore lättare att ta ditt liv?" frågade min nya samtalskontakt.
"Ja, på senare tid har det väl börjat bli lite så igen."
"Okej, vi får prata om det nästa gång."

Och sen tar de sommarlov inom psykiatrin, och så står jag helt instabil, med skyddsnät som känns på tok för grovmaskiga. Ibland undrar jag om jag inte borde låsas in. Det undrar en del människor i min närhet också. Det är för mycket nu. Livet känns totalt ohanterbart. Om jag ändå inte var så påpassad...