Stolthet

Det är Pridevecka nu. Det innebär att jag får ett vettigt tidsfördriv om dagarna då Timmy jobbar. Förutom att diska och leta muminböcker då, förstås. Igår var det queerkroki, och idag blir det hjärnforskning, regnbågsgospel och queertango. Det blir nog fint.

Men livet är ju inte bara fint, tyvärr. Det är fullt av tråkigheter. Igår ringde min far och berättade att min fina farmor har dött. Nu är det visserligen många år sedan hon var sig själv, men ändå. Och fler människor är sjuka. Det gör ont att oroa sig.

Vad kan man göra, mer än att hålla alla tummar och tår och låta tiden flyta iväg med välfyllda dagar och Nina Kinert i öronen?

Thank you for curing me of my ridiculous obsession with love

Det är svårt att lära om allt man tror på, och allt man tror sig veta om sig själv.

Idag har jag skickat ett mail till en livlina sedan länge. Jag hoppas att hon har tid och lust och ork att svara.

Ontet

Jag önskar så att kärleken var lätt. Nu är jag bara rädd. Det är svårt att vara förälskad i två, och ännu svårare att leva i två förhållanden samtidigt – ett officiellt och ett inofficiellt. Jag är så rädd, för jag vet att separationen kommer att komma. Jag förbannar mig själv för att jag inte såg att jag höll på att bli kär, trots att den här kärleken kanske är den finaste jag varit med om. Jag förstår inte varför jag inte kan ha normala vänskapsrelationer till människor, och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig.

En av de här relationerna kommer att förändras inom en överskådlig framtid, och bara tanken på det får mig att tänka att det vore lättast att bara försvinna. Jag kommer att svika mig själv. Det har jag redan gjort. Jag har svikit mig själv och en människa jag älskar, och jag hatar mig själv för det. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över det.

Och samtidigt gör det ont att jag också blir sviken.
- ...och jag är så trygg, för jag vet att om jag någonsin slutar att vara kär i dig, så räcker det med att tänka tillbaka och fundera på vad jag såg i dig från början, vad jag blev kär i, så kommer det att räcka hela livet. Nu vet han inte. Jag vet inte heller. Det är mitt livs första olyckliga kärlek. Det är inte precis något skolexempel på olycklig kärlek, och jag vet inte om det är någon bra första gångs-olycka. Jag inbillar mig (för visst låter det logiskt) att det är lättare att komma över vad man aldrig kommer att få, än vad man kommer att förlora. Det är väl det som gör mest ont. Det känns som att framtiden ligger bakom mig.

Jag önskar ibland att jag var troende. Jag blickar mot himmelen och önskar att jag kunde tro på ett högre väsen som vill mig väl, och som ser en större mening med det här än jag kan göra.

Ångestnatt

Ännu en ångestnatt slog till igår. Allt jag kan känna är ett bottenlöst mörker, och det känns som att inget bra kan komma ur det här. Vem jag än lämnar (eller vem som än lämnar mig) kommer det att vara mitt livs största förlust, och jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över det. Jag kommer att hata mig själv och aldrig kunna sluta hata.

Dessutom är jag så otroligt tjock och äcklig nu.
– Att det där ens kan ta sig fram nu visar hur jävla djupt rotat det är i dig. Det är fan det sista som lämnar dig! Det är en helvetes jävla sjukdom... muttrade Ted igår. Men faktum kvarstår. Jag vet inte när jag senast kände mig så tjock. Jag vill krypa ut ur skinnet.

Så jag vaknar upp med rivsår på armarna och svullna ögon, och när det piper bredvid mig tror jag att det är någon som vill något. Det var Telia. Hur dum får man bli egentligen?

Tystnad

Hur länge ska man ropa på någon, som redan har gått sin väg?

Det blir inget Malmö för mig

- Om du ska åka till Malmö för att du tycker att Malmö är en fin stad och det verkar trevligt så är det väl en bra idé, men om du åker till Malmö för att du vill svälta ifred, så är det en hemskt dålig idé. Hemskt dålig.