Ännu en ångestnatt slog till igår. Allt jag kan känna är ett bottenlöst mörker, och det känns som att inget bra kan komma ur det här. Vem jag än lämnar (eller vem som än lämnar mig) kommer det att vara mitt livs största förlust, och jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över det. Jag kommer att hata mig själv och aldrig kunna sluta hata.
Dessutom är jag så otroligt tjock och äcklig nu.
– Att det där ens kan ta sig fram nu visar hur jävla djupt rotat det är i dig. Det är fan det sista som lämnar dig! Det är en helvetes jävla sjukdom... muttrade Ted igår. Men faktum kvarstår. Jag vet inte när jag senast kände mig så tjock. Jag vill krypa ut ur skinnet.
Så jag vaknar upp med rivsår på armarna och svullna ögon, och när det piper bredvid mig tror jag att det är någon som vill något. Det var Telia. Hur dum får man bli egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det kanske inte är någon tröst men det blir bättre! Livet går upp och ner. Önskar att det kunde gå upp för dig snart. Hoppas! Kramar
SvaraRadera