Ontet

Jag önskar så att kärleken var lätt. Nu är jag bara rädd. Det är svårt att vara förälskad i två, och ännu svårare att leva i två förhållanden samtidigt – ett officiellt och ett inofficiellt. Jag är så rädd, för jag vet att separationen kommer att komma. Jag förbannar mig själv för att jag inte såg att jag höll på att bli kär, trots att den här kärleken kanske är den finaste jag varit med om. Jag förstår inte varför jag inte kan ha normala vänskapsrelationer till människor, och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig.

En av de här relationerna kommer att förändras inom en överskådlig framtid, och bara tanken på det får mig att tänka att det vore lättast att bara försvinna. Jag kommer att svika mig själv. Det har jag redan gjort. Jag har svikit mig själv och en människa jag älskar, och jag hatar mig själv för det. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över det.

Och samtidigt gör det ont att jag också blir sviken.
- ...och jag är så trygg, för jag vet att om jag någonsin slutar att vara kär i dig, så räcker det med att tänka tillbaka och fundera på vad jag såg i dig från början, vad jag blev kär i, så kommer det att räcka hela livet. Nu vet han inte. Jag vet inte heller. Det är mitt livs första olyckliga kärlek. Det är inte precis något skolexempel på olycklig kärlek, och jag vet inte om det är någon bra första gångs-olycka. Jag inbillar mig (för visst låter det logiskt) att det är lättare att komma över vad man aldrig kommer att få, än vad man kommer att förlora. Det är väl det som gör mest ont. Det känns som att framtiden ligger bakom mig.

Jag önskar ibland att jag var troende. Jag blickar mot himmelen och önskar att jag kunde tro på ett högre väsen som vill mig väl, och som ser en större mening med det här än jag kan göra.