Vändningar

Livet börjar så smått att ordna upp sig. Fondväggen är numera röd, och flygeln står på en ny plats i rummet. Den tomma garderoben är fylld med kläder igen och det finns liv och kärlek här. Lycka känns så otroligt mycket mer attraktivt en svält just nu, trots att jag fortfarande känner mig tjockast och fulast i världen. I helgen var vi uppe i Dalarna och plockade svamp och blåbär. Skolan börjar på måndag. Det blir nog bra, det här.

Utflytt

Nu står en garderob tom här. Tomheten i lägenheten är påtaglig, trots att finaste Timmy i praktiken har flyttat in nu, och trots att Turetott fyller tiden med liv. Borta är instrumenten jag aldrig lärde mig spela. Borta är den lilla draken bredvid ljusstakarna i fönstret, borta är buddhan på sekretären, borta är den vackra oblekta kortleken. Borta är ringen som i snart tre månader legat i en mässingsljusstake i sovrummet. Jag bad honom att inte sälja den och inte slänga bort den.

Oturen verkar förfölja mig; igår knäckte jag till ryggen så att jag inte kunde röra mig, följde upp det med ett migränanfall och avrundade med ett getingstick/bromsbett/okänd attack från elakt kryp. Jag börjar gråta för allt. Det känns som på gymnasiet, då stressen fick mig att börja gråta av att posten kom (läskigt!) eller att mackan hoppade ut från brödrosten och ner på golvet, eller att fel människor var hemma eller inte hemma, eller bara precis vad som helst.

Jag mår nog inte så bra nu.

Whatever could it be, that has brought me to this loss?

Tre dygn, och jag håller tårarna inom mig. Jag är så förbannat rädd att förlora dig. När jag förlorar dig förlorar jag samtidigt en del av mig själv. Du har varit mitt liv, visst vet du det?

Åååh.

Jag kan inte hjälpa det, men jag saknar dig så. Jag hatar mig själv för att ha gjort dig så illa att du valde att gå. Hur kan man bli så jävla dum i huvudet? Jag kommer aldrig någonsin att förlåta mig själv. Aldrig någonsin.

Nyläget

Ångesten är överväldigande och tröttheten är förlamande. Sorgen har helt och hållet tagit över, och i kroppen finns en kraft som är så stark att jag skulle kunna smula sönder ett berg med bara händerna, men istället har kroppen slagit av och jag orkar knappt vända mig i sängen. Jag vågar inte sova, för jag kan inte kontrollera mina drömmar, och jag vågar inte vara vaken.

Jag vaknar mitt i natten och vet aldrig vems armar jag har runt mig. Allt jag visste om mitt liv och om min framtid är bara borta. Teds och mitt förhållande sitter kvar i kroppen, och när jag tar av mig ringarna försöker höger hand ta av ringen som för alltid skulle suttit, men inte längre sitter, på mitt vänstra ringfinger.

Det känns på något sätt så fel mot kärleken. Det är inte rätt att kasta bort en kärlek som skulle kunnat vara för resten av livet.

Det som aldrig skulle hända

Farväl, min bror.