Ångesten är överväldigande och tröttheten är förlamande. Sorgen har helt och hållet tagit över, och i kroppen finns en kraft som är så stark att jag skulle kunna smula sönder ett berg med bara händerna, men istället har kroppen slagit av och jag orkar knappt vända mig i sängen. Jag vågar inte sova, för jag kan inte kontrollera mina drömmar, och jag vågar inte vara vaken.
Jag vaknar mitt i natten och vet aldrig vems armar jag har runt mig. Allt jag visste om mitt liv och om min framtid är bara borta. Teds och mitt förhållande sitter kvar i kroppen, och när jag tar av mig ringarna försöker höger hand ta av ringen som för alltid skulle suttit, men inte längre sitter, på mitt vänstra ringfinger.
Det känns på något sätt så fel mot kärleken. Det är inte rätt att kasta bort en kärlek som skulle kunnat vara för resten av livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar