...

Eller så kan jag väl bara inte sluta längta efter bekräftelse. Jag kan inte sluta hoppas på att någon ska tycka att jag är bra. Jag vill så gärna kunna tro på att jag är bra, på någonting i alla fall.

Den där ofrånkomliga längtan tillbaka

Tillbaka, eller framåt. Jag vill göra om gamla misstag och dra dem ännu längre, bara för att få känna den isande kylan som tycks kapsla in sig i benmärgen eller tomheten efter elva dagars total svält. På sätt och vis är det så skönt att ontet och sorgerna och allt det där syns utanpå.

Och samtidigt, vad är det att längta tillbaka till? För ett år sedan var jag inlåst och fick inte ens andas frisk luft alla dagar. För ett år sedan kunde jag inte dricka ett glas vatten när jag ville. Jag var totalt utlämnad till människor som alldeles för ofta hade alldeles för dåligt omdöme och för dålig koll. Det är ingenting att längta tillbaka till.

(Eller?)

Spår

Jag började tänka på honom idag, av någon anledning. Jag funderade över hur människor kan komma in i ens liv, försvinna därifrån efter inte alls lång tid, och lämna spår som stannar. Huvudet glömmer lätt alla överenskommelser som bryts och alla övertramp, men i huden stannar minnet. I huden stannar minnet och väcks till liv när man minst anar det.

Överlevnad

Igår var det exakt ett år sedan jag blev akut inlagd på Södersjukhuset. Det var exakt år sedan jag låg inne med hjärtövervakning, dropp och dagliga b-vitamininjektioner. Nu ska jag leva. Så det så.

Ensamhet

Vi har så olika syn på ensamhet, du och jag. Du verkar ta det med ro. Antingen är det för att du är van, eller så är det för att du innerst inne vet att du inte är ensam. I alla fall inte ensammast i hela världen. Det finns och har funnits ett skyddsnät av människor runt omkring dig, och det ger kanske en trygghet. Och så den där vanan då. Du har ju levt ihop med tystnaden och tomheten, längtan och saknaden. Du har vetat om att ingen är hemma när du kommer hem, och jag tänker att man kanske vänjer sig. (Vänjer man sig?)

Jag är så vilsen och övergiven i grunden. Min optimism är så destruktiv, för det gör så ont att bli besviken gång på gång. Jag har hoppats på att få någon att umgås med, men alla andra hade flytt hemifrån för längesen, och kom aldrig hem. Men jag slutade aldrig hoppas. Kan ingen bara prata med mig? Kan ingen bara lyssna? Kan ingen vara hemma och hålla om mig och lova att allt blir bra? Det var aldrig någonsin frivilligt och något skyddsnät har aldrig funnits. (Så man kan ju låtsas: om man håller folk på tillräckligt avstånd behöver man inte utsätta sig för det där avvisandet som naturligtvis väntar.) Och av någon märklig anledning vande jag mig aldrig. Kanske för att jag aldrig accepterade att jag var ensam, för att jag inbillade jag mig att någon skulle vara hemma.

Ja, det är annorlunda nu. Naturligtvis är det annorlunda. Det är inte på något sätt min avsikt att hålla fast dig, men när du går väcker det så mycket minnen. Jag är så rädd för ensamheten, för den symboliserar något annat för mig. Inte heller de såren har läkt. Det kommer att ta tid.