Ensamhet

Vi har så olika syn på ensamhet, du och jag. Du verkar ta det med ro. Antingen är det för att du är van, eller så är det för att du innerst inne vet att du inte är ensam. I alla fall inte ensammast i hela världen. Det finns och har funnits ett skyddsnät av människor runt omkring dig, och det ger kanske en trygghet. Och så den där vanan då. Du har ju levt ihop med tystnaden och tomheten, längtan och saknaden. Du har vetat om att ingen är hemma när du kommer hem, och jag tänker att man kanske vänjer sig. (Vänjer man sig?)

Jag är så vilsen och övergiven i grunden. Min optimism är så destruktiv, för det gör så ont att bli besviken gång på gång. Jag har hoppats på att få någon att umgås med, men alla andra hade flytt hemifrån för längesen, och kom aldrig hem. Men jag slutade aldrig hoppas. Kan ingen bara prata med mig? Kan ingen bara lyssna? Kan ingen vara hemma och hålla om mig och lova att allt blir bra? Det var aldrig någonsin frivilligt och något skyddsnät har aldrig funnits. (Så man kan ju låtsas: om man håller folk på tillräckligt avstånd behöver man inte utsätta sig för det där avvisandet som naturligtvis väntar.) Och av någon märklig anledning vande jag mig aldrig. Kanske för att jag aldrig accepterade att jag var ensam, för att jag inbillade jag mig att någon skulle vara hemma.

Ja, det är annorlunda nu. Naturligtvis är det annorlunda. Det är inte på något sätt min avsikt att hålla fast dig, men när du går väcker det så mycket minnen. Jag är så rädd för ensamheten, för den symboliserar något annat för mig. Inte heller de såren har läkt. Det kommer att ta tid.