Nuet

Just nu längtar jag bara efter framtiden. Jag inbillar mig att livet kommer att vara lite lättare då.

Orken

Det känns som att energin håller på att ta slut nu. Skolan borde kännas kul, men det är så fruktansvärt stökigt och tjafsigt för att få allt i ordning. Dagarna går åt till att gemensamt i klassen försöka lösa de problem skolan slängt på oss. Till råga på allt tjafsar csn om förra höstens sjukskrivning och allt det där, och jag är bara så trött. Jag orkar inte. Jag har alltid ont någonstans, och just nu längtar jag efter lugn och ro, värme och obegränsad kärlek.

En stund senare

Tiden går och jag kommer på mig själv med att vara lite sur. Sur för att du byter liv och värderingar och jag vet inte riktigt vad. Jag vill liksom försvara mig – skrika att jag trodde att det var ett gemensamt beslut att vi levde det livet som vi gjorde. Eller jag vet inte. Egentligen trodde jag väl inte ens det. Det bara blev som det blev och det blev inte särskilt bra. Men jag antar att jag bara försvarar mig mot mig själv. Det här är väl kanske det yttersta beviset på att jag är just sådär värdelös och dålig och allt det där, och det är väl kanske de tankarna jag försvarar mig mot.

Eller så söker jag väl bara bekräftelse. Det bara känns som att du inte bryr dig om mig längre, och det känns inte bra i hjärtat.