Tiden går och jag kommer på mig själv med att vara lite sur. Sur för att du byter liv och värderingar och jag vet inte riktigt vad. Jag vill liksom försvara mig – skrika att jag trodde att det var ett gemensamt beslut att vi levde det livet som vi gjorde. Eller jag vet inte. Egentligen trodde jag väl inte ens det. Det bara blev som det blev och det blev inte särskilt bra. Men jag antar att jag bara försvarar mig mot mig själv. Det här är väl kanske det yttersta beviset på att jag är just sådär värdelös och dålig och allt det där, och det är väl kanske de tankarna jag försvarar mig mot.
Eller så söker jag väl bara bekräftelse. Det bara känns som att du inte bryr dig om mig längre, och det känns inte bra i hjärtat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar