Familjen

Fram tills jag var elva år bodde jag i Skälby i Järfälla. Familjen var en typisk kärnfamilj med mamma, pappa och två barn (det skulle vara vovven som saknades, då). Sen kom den där dagen. Jag var tio år och min syster var nio. Mamma stod i badrummet på morgonen och uppmanade oss att gå direkt hem från skolan och inte ta med några kompisar hem. Jag tyckte att hon var konstig – vi brukade nästan aldrig umgås med någon efter skolan – men mamma sa att hon skulle berätta något.

Jag gick hela dagen och förberedde mig på att någon hade dött. Jag funderade på om det var min mormorsmor eller kanske min farfar som hade dött. Och så kom vi hem. Mamma sa att vi kunde ta på oss mjukisbyxor och sätta oss i soffan. Jag frågade om det var något roligt hon skulle berätta.

Och sen berättade hon att de skulle flytta isär. Det slog ner som en bomb, och den natten kunde jag inte sova. Dagen efter grät jag hela dagen.

Vi flyttade till Jakobsberg, mamma, syster och jag, strax efter att jag fyllt elva. Pappa flyttade till Kallhäll och vi skaffade katt. Livet började spåra ur. Pappa träffade en ny tjej och sålde huset i Kallhäll. Mamma träffade så småningom en ny man och flyttade inofficiellt till Uppsala.

När jag var femton bodde jag och katten och syster min kvar. När jag var sjutton var katten tvungen att flytta, för mammas man var allergisk. När jag var arton och precis börjat musikhögskolan flyttade mamma tillbaka, med sin man, och jag flyttade ut. Jag vet inte hur mycket till familj det var, egentligen.