Modernism

Ja, lite tidigare än beräknat var han. I drygt tre veckor nu har jag varit moder åt en liten Melker. Han tittade ut den första oktober, och han känns redan helt självklar i vårt liv. Visst, hela livet kan kännas uppochner då och då, men det är verkligen fantastiskt. Det är det.

Förvandling

Vi omorganiserar och vi rensar. Vi gör oss av med saker som vi klarar oss utan och lämnar bort saker som någon annan skulle kunna tänkas behöva. Vi skapar struktur och ordning, bakar bröd och lagar mat som vi lägger i frysen, tar tag i saker. Jag vet inte om det är ett allvarligt fall av boande, eller om det bara är min och Timmys ordningssamma sida som behöver få utlopp, men ordning blir det. Om en månad eller så har vi planerat att vi ska ställa i ordning en hörna för det lilla livet som ska flytta in här.

Det är påtagligt att någonting nytt börjar. Det kanske kan behövas.

(Men givetvis är det otäckt. Kroppen förändras, även om jag tack och lov verkar få en väldigt liten mage. Tydligen går många ner i vikt fort och mycket om amningen fungerar, och jag kan ju inte låta bli att hoppas på att det ska hända mig också, och att jag ska bli smalare än jag var innan graviditeten. Och så ska jag väl inte tänka, men det är svårt att låta bli.)

Att falla

Helt plötsligt smyger ångesten sig på titt som tätt. Ibland vet jag inte ens varför. Det blir bara kaos i huvudet och jag sitter med tom blick och hyperventilerar i ett hörn av badrummet, tills Timmy knackar på och undrar vad jag håller på med (och till slut låser upp dörren utifrån och hittar mig där i hörnet). Det är massor av minnen som tränger sig på. Inte minst känslominnen. Jag bara kastas in i en känsla det var många år sedan jag kände, och jag kan inte stå emot den kraften utan faller. Hårt.

Jag tror att det delvis är den där känslan av tomhet, ensamhet och otrygghet. Den där känslan som grundar sig i att det bara finns två människor och en katt, i hela världen, som utgör ens grundtrygghet.

Nu är det några år sedan och jag är tryggare nu, men jag tror att jag behöver gråta några av de där tårarna jag höll inom mig då.

Produktivitet

Idag har vi städat. Jag har tjatat i många dagar på att det måste städas – jag blir lugnare i själen när det är städat – och idag tog vi tag i saken. Jag orkade med halva städpasset innan ryggen gav upp. Älsklingen städade klart. Sedan fick jag lite lugn inombords, och kunde till och med måla lite.

Olämpligheter

Det är lustigt hur en del människor kan få en att må så fruktansvärt dåligt varje gång man träffar dem.

Shanghai

Nu är vi sedan en knapp vecka hemkomna från Shanghai, där vi tillbringat två veckor. Kina var spännande, men varmt och blött vid den här tiden på året.

Det har börjat bli stökigt i huvudet igen, för övrigt. Jag drömmer konstiga och otäcka drömmar, och minnen från hela mitt liv anfaller. Det kanske är normalt att det blir så när man ska sätta en ny till världen, men det är jobbigt.

Hemligheten

Okej, det här är alltså skälet till nästan tre månaders frånvaro:



Någon gång runt tjugoförsta oktober beräknas lillskatten titta ut. Jag tänkte återvända till den här bloggen redan nu.

Skattens älskade fader bloggar han också, för övrigt, på http://manskablifarsa.blogspot.com.

Hej igen

Just nu leker livet. Framtiden känns nära nu. Jag behöver inte svälta (eller jo, det behöver jag, men andra saker är mycket viktigare).

Ilska

Jag har en lärare som jag krigar mot just nu. Eller, egentligen är det hon som krigar mot mig. Det framgår med all önskvärd tydlighet att hon inte tycker om mig, och hon beter sig hemskt märkligt. Det märker de andra i gruppen också. Hon hävdar att jag inte har gjort redovisningar som jag har gjort (med gruppen som vittnen), hon skäller för att jag inte antecknar på lektionerna (det måste väl ändå vara mitt val?), och hon säger så mycket kränkande saker. Hon är av någon anledning verkligen elak mot mig.

Jag trodde att det skulle bli bättre, ju äldre man blev och ju högre upp i utbildningssystemet man kom. Nu är jag 21 och pluggar mitt tredje år till musiklärare, och jag blir behandlad som ett småbarn. Det är krig som aldrig går att vinna. Vi står alltid i underläge eftersom det är de som sätter betygen och därmed avgör vår rätt till studiemedel. Det är bara att hålla käften och göra lärarna nöjda, även när de har fel. Det känns hemskt och jag hatar det.

Och någonstans undrar jag om det inte är ganska sunt att reagera när folk trampar på en. Nu är energin nästan slut och det känns inte kul att gå till skolan, men jag vill inte låta henne vinna. Jag har nog så pass mycket respekt för mig själv att jag inte orkar sitta och ta emot när hon slår sönder all min lust till sången, musiken, undervisandet och skolan.

Framförhållning

Jag börjar en och en halv månad i förskott komma in i den där oron som för min del kännetecknar senvintern. Jag är mer stressad än på länge (okej, i somras då, men det var ett specialfall) och blir tokig när finaste Ture gnyr nedanför soffan och vi inte vet vad han vill. Skolan är inte kul, jag blir totalknäckt av en lärare och jag lever för mina lediga måndagar. Jag mår illa nästan hela tiden, men försöker att inte tänka så mycket på kroppen. Allt går att få ångest av. Maten är inte kul, framtiden är för nära och nuet är för kort. Jag är rädd att jag inte kommer att kunna leva det liv jag alltid har drömt om, och jag vet inte hur jag ska kunna ordna upp mitt liv.

Samtidigt har jag allt jag behöver. Jag har hittat ett hjärta att bo i och ögon att drunkna i.

Självbedrägeri

Jag läste nyss ett blogginlägg från en anorektiker som har skrivit om hur fånig hon känner sig när hon hela tiden gnäller inombords och tror att hon är tjock, och hon alltid motbevisas. Och så tänker jag, sluta gnäll smalis – det finns folk som är tjocka på riktigt.