Framförhållning

Jag börjar en och en halv månad i förskott komma in i den där oron som för min del kännetecknar senvintern. Jag är mer stressad än på länge (okej, i somras då, men det var ett specialfall) och blir tokig när finaste Ture gnyr nedanför soffan och vi inte vet vad han vill. Skolan är inte kul, jag blir totalknäckt av en lärare och jag lever för mina lediga måndagar. Jag mår illa nästan hela tiden, men försöker att inte tänka så mycket på kroppen. Allt går att få ångest av. Maten är inte kul, framtiden är för nära och nuet är för kort. Jag är rädd att jag inte kommer att kunna leva det liv jag alltid har drömt om, och jag vet inte hur jag ska kunna ordna upp mitt liv.

Samtidigt har jag allt jag behöver. Jag har hittat ett hjärta att bo i och ögon att drunkna i.

Självbedrägeri

Jag läste nyss ett blogginlägg från en anorektiker som har skrivit om hur fånig hon känner sig när hon hela tiden gnäller inombords och tror att hon är tjock, och hon alltid motbevisas. Och så tänker jag, sluta gnäll smalis – det finns folk som är tjocka på riktigt.