Helt plötsligt smyger ångesten sig på titt som tätt. Ibland vet jag inte ens varför. Det blir bara kaos i huvudet och jag sitter med tom blick och hyperventilerar i ett hörn av badrummet, tills Timmy knackar på och undrar vad jag håller på med (och till slut låser upp dörren utifrån och hittar mig där i hörnet). Det är massor av minnen som tränger sig på. Inte minst känslominnen. Jag bara kastas in i en känsla det var många år sedan jag kände, och jag kan inte stå emot den kraften utan faller. Hårt.
Jag tror att det delvis är den där känslan av tomhet, ensamhet och otrygghet. Den där känslan som grundar sig i att det bara finns två människor och en katt, i hela världen, som utgör ens grundtrygghet.
Nu är det några år sedan och jag är tryggare nu, men jag tror att jag behöver gråta några av de där tårarna jag höll inom mig då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar